Gonjasufi - A Sufi And A Killer

Detta är en platta som jag hade tänkt recensera redan när den kom, i mars i år, men istället reste jag bort och sen blev det sommar och resten är historia. Så nu, några månader senare, skriver jag min recension istället.

Gonjasufi. Soft namn. Vem är det? Jo, det är den där lilla killen i mitten av det psykadeliska optisk illusionsinspirerade omslaget. Han heter egentligen Sumach Ecks och få visste vem han var innan han sjöng på låten Testament från Flying Lotus mästerverk Los Angeles (2008). Legendariska Warp Records tyckte att hans sound var värt ett kontrakt och på den vägen är det.

A Sufi And A Killer är en svårlyssnad skiva, producerad av beatmakarna The Gaslamp Killer, Flying Lotus och Mainframe. Gonjasufi har själv sagt att han ville att det skulle göra lite ont att lyssna på skivan, och det är precis vad det gör. Men på ett bra sätt. Man får liksom offra sig lite för att få njuta av bra musik! Det känns på något vis rätt. Skivan som helhet växlar från riktigt fantastiska verk så som låtarna Ancestors, Kowboyz&Indians, Advice och Ageing, och låtar som knappt går att lyssna på, som SuzieQ. Detta gör att de lite mer lättlyssnade låtarna sticker ut och kan uppskattas mer än vad man troligtvis hade gjort annars.

Jag har lite svårt att placera A Sufi And A Killer under någon enskild genre, men jag valde till slut experimentell hip hop. Jag är inte säker på att det är det det är, men nu kör vi på det. Om ni vill lyssna in er lite på detta så får ni vackert köpa skivan eftersom den inte finns på Spotify.

Dr Dres nya album

Dr Dre har alltid varit en riktig perfektionist, och det är inte så konstigt att han ställer extra höga prestationskrav på sig efter sitt förra mästerverk "2001". Hans kommande album "Detox" har varit ett work in progress sedan 2003. Men i år ska det äntligen släppas är det sagt. Och som sagt, Dr Dre vill verkligen att det ska vara perfekt - det ryktas om att han har spelat in 400 låtar hittills (hur många av dem som kommer med på albumet är oklart), och att han tar pianolektioner av Burt Bacharach.

Men nu när en kommande singel från albumet sprider sig på internet, känns det som en stor besvikelse. Är det här vad vi har väntat på? Den är visserligen omastrad, omixad och utan refräng, men jag har svårt att tänka mig att den slutgiltiga versionen skulle kunna nå några högre höjder.

http://www.kanyeuniversecity.com/blog/2010/06/dr-dre-under-pressure/

Man vill ju inte vara kräsen, men nog vore det något om det fanns några låtar i den här klassen på den nya skivan:

Dr. Dre – Still D.R.E. - Explicit Version

Uffie vs Ke$ha

Nu när Uffies debutalbum är släppt, fyra år efter att hon var det coolaste musikvärlden någonsin skådat, ska det bli intressant om hon blir klassad som en Ke$ha-ripoff. Det skulle vara föga förvånande. Men en skam.

Så vad är skillnaden mellan de två? Uffie ligger på Ed Banger och produceras av Mr Oizo, Feadz, SebastiAn m.fl, medan Ke$ha ligger på samma skivbolag som Britney Spears och produceras av Max Martin (och blev känd tre år senare för nästan exakt samma produkt).

UNKLE - Where Did The Night Fall

Jag har just lyssnat igenom UNKLEs nya skivsläpp Where Did The Night Fall för första gången och ville bara säga att plattan är bra. Inte bäst i världen, men bättre än massa annan skit som finns där ute. Tyvärr finns den inte på Spotify, så jag kan inte länka till den. Men ändå. Det är sommar och det är läge att lyssna på bra musik!

Hjortronlandet

"Hjortronlandet" av Sara Lidman är en helt fantastisk bok. Den handlar om de norrländska krontorparnas situation i början av nittonhundratalet.

Det poetiska språket med dialektala inslag kan vara svårt att få grepp om, men det är värt ett försök, för det är en bok som erbjuder flera minnesvärda passager.

En av mina favoritscener i boken är den när Lidman, med passionerat medlidande, beskriver hur torparbarnen måste uthärda att gå den långa vägen till skolan under vintern, eftersom det inte finns någon skolskjuts.

Jag tänkte också citera en annan av bokens scener som verkligen har fastnat i mitt hjärta. Den får stå för sig, för den är som en dikt:

Oh höstens avvänjningsdagar.

En enslig lada i regnet, en bjälke som viskade: sommaren lurade dig, gjorde dig till ett litet djur, och nu begärs det att du ska vara människa på ingenting. Du har det outhärdligt, meningslöst, kom till mig, visa att du har en smula stolthet...

Och torpmänniskan sa: jag har inte så pass som ett rep.

Men Bjälken envisades: gå till byn och låna ett - ingen skall finna på att kräva det tillbaka.

Och torpmänniskan sa: jo, i morgon. Om det inte händer nåt innan i morgon, så kommer jag. *

* Ja, David Sandström har döpt en skiva efter den sista meningen.

hype

MGMTs nya skiva "Congratulations" (<---länk) är ju asbra. Det var ett lyckosamt val det där med att byta inriktning - bort med electron och in med psykedelisk poprock med 60-talsvibbar.

Nu har även Deloreans nya skiva Subiza (<---länk) släppts! Lyssnar på den just nu, ska bli spännande att se hur den motsvarar de skyhöga förväntningarna (som jag försöker skruva ned för att kunna uppskatta den för vad den är). Vid första intrycket, efter att ha lyssnat på typ fem låtar, verkar den inte lika intressant som den föregående EP:n. Men vi får väl se vad slutbetyget blir..

Offret, Tarkovskij

Nu tänkte jag ta mig an Andrej Tarkovskijs film ”Offret”. Ett tungt ämne, men jag tänker inte komma med någon djupgående analys utan snarare några lättflyktiga reflektioner.

Jag såg ”Offret” för några dagar sen – den sista filmen han gjorde innan lungcancern tog död på honom. Det märks att Tarkovskij var en stor beundrare av Ingmar Bergman; filmen är inspelad på Gotland och har en helt igenom svensk skådespelarensemble. Erland Josephson - en av Bergmans mest återanvända skådisar - innehar huvudrollen, och den religiösa tematiken påminner också om Bergman. Men där upphör likheterna. Den här filmen är, hur man än vrider och vänder på det, inget annat än ett exempel på Tarkovskijs egensinniga filmkonst; det vill säga långa tagningar fyllda med symbolik som är menade att analyseras på samma sätt som konstverk. För det är så långt ifrån en intrigdriven film man kan komma. Det kontemplativa tempot och de utdragna filosofiska monologerna manar istället till eftertanke.

Storyn kretsar kring en grubblande man, hans familj och vänner, och hur de reagerar inför ett krig som håller på att bryta ut. Det är många filosofiska spekulationer över civilisationens förfall, en hel del religiösa funderingar och mystik. Det känns inte så meningsfullt att ge någon utförligare redogörelse för handlingen, eftersom den inte är särskilt relevant. Det kan vara svårt att riktigt förstå vad som händer, men meningen med filmen finns i dess abstrakthet. Varje kroppsställning och varje ord; varje ljusväxling och rop i bakgrunden kan ha en djupare betydelse, men det behöver inte heller ha det. Det kan lika gärna vara en estetisk finess, och det räcker ofta för mig. Man får intrycket av att Tarkovskij, tillsammans med fotografen Sven Nykvist (också han frekvent anlitad av Bergman), har strävat efter perfektion i varenda liten scen. Och det är stundtals hänförande vackert.

”Offret” gav mig ingen insikt och den kändes ibland lite seg – men det är ju också meningen. Det är inte världens roligaste film att titta på, men det är alltid uppfriskande med en film som skiter fullständigt i den utnötta Hollywooddramaturgin (som uppfanns av Aristoteles för drygt tvåtusen år sen, I mean, come on!). Den erbjuder helt enkelt något annorlunda i vimlet av alla ytliga romantiska komedier och actionfilmer som förpestar världen

American Psycho: Buisness Card Scene

Istället för att recensera hela American Psycho så tänkte jag att jag endast skulle recensera en scen ur den. Och inte vilken scen som helst. Jag snackar förstås om visitskortscenen.

Detta är enligt mig kanske de bästa en och en halv minuterna som någonsin visats på den vita duken. Att Mary Harrons filmtolkning av Bret Easton Ellis American Psycho är fantastisk rakt igenom behöver vi inte snacka om, men just denna scen är verkligen något extra. Den lyckas nämligen fånga filmens, och kanske framför allt bokens, hela ande. Det vi ser är Patrick Bateman (Christian Bale) tillsammans med sina kollegor på Pierce & Pierce i New York City på slutet av 80-talet i en värld som handlar om pengar, kokain och utseende. Dessa människor är i stort sett levande visitkort, något som scenen syftar till att visa genom Batemans labila reaktion på när inte hans visitkort får störst uppmärksamhet. Christian Bale utför rollen som Bateman fullkomligt lysande hela filmen igenom, och han är inte sämre här. Det är en så oerhört smakfullt och väl utförd scen att man inte kan annat än älska dess drypande satiriska drag. Allt från ljudeffekter och skärpedjup till detaljer så som att alla har exakt samma jobbtitel är bidragande faktorer till dess genialitet.

Eftersom jag inte hittade scenen med möjlighet till inbäddning så får ni helt enkelt gå till youtube för att se den. Njut.

Hype

För övrigt har electropopkvartetten Delorean, som gjorde förra årets bästa EP Ayrton Senna, släppt en ny musikvideo som går att se på deras myspace (Stay Close heter den). Den ska vara med på deras album som släpps i sommar. Pepp!

Och så har ju en trailer med lite monolog släppts till den nya filmatiseringen av Tron. Fjantig? Javisst. Kitsch? Yes. Kommer att bli intressant att se hur de har förvaltat möjligheterna att göra en riktigt snygg film, nu när de har lite mer avancerad teknik än på åttiotalet. Och att se den i 3D - wow! (Om man inte redan har blivit jävligt less på 3D vid det laget - allt ska ju visas i 3D nuförtiden, till och med Baksmällan 2). Det verkar i alla fall, tidstypiskt nog vara en mycket mörkare version än originalet. Och till sist får man inte glömma den kanske främsta orsaken till att se filmen - nämligen att Daft Punk gjort soundtracket! Deras första skivsläpp på typ hundra år känns det som.

The Road

The Road utspelar sig efter ”den stora katastrofen” som har utplånat nästan allt liv på jorden. Kvar finns ett fåtal människor, som försöker klara sig så gott de kan. Bland de överlevande tillhör en man (Viggo Mortensen) och hans son (Kodi Smit-Mcphee). De lever i en grå, enslig värld som, både bildligt och bokstavligt, har mist all sin värme.

Varje dag gäller liv och död, och innebär ett ständigt letande efter mat. Man måste också hålla sig undan från dem som i ren desperation blivit kannibaler. Men så länge fadern och sonen har varandra kan de hålla livsglöden uppe, och inte ge upp som deras hustru/moder gjorde.

Far och son lär sig av varandra på olika sätt. Fadern kan stundtals vara onödigt brutal mot andra, i kampen för han och hans son överlevnad, men då protesterar sonen och visar prov på en stor mänsklig medkänsla.

De är på väg mot kusten, där allt ska bli bättre – det är i alla fall vad sonen tror. Fadern verkar dock inte hysa något hopp om någon framtida lösning, utan fokuserar på att klara av vardagen. Som tittare får man inte heller intrycket av att kusten kommer att erbjuda någon mirakulös lösning på deras problem. Filmen känns snarare som en vandring utan mål. Det är inte så konstigt med tanke på att författaren till filmens bokförlaga är en viss Normac McCarthy, som även skrivit den nästan lika kalla och brutala No Country for Old Men.

Överlag är det en dyster och melankolisk film, med vissa vidriga scener som visar på hur hemska människor kan vara i nödsituationer. Men den intima far-och-sonrelationen, som gestaltas av två lysande skådespelare, erbjuder ett litet ljus i mörkret.

Om Tomorrow, In A Year

Här en "intervju" med The Knife, Mt. Sims och Planningtorocks om deras opera baserad på Darwins evolutionsteori som kom ut tidigare i månaden. Jag har lyssnat på, den något svåra, plattan en del sedan de lät oss få lyssna på den gratis i... januari tror jag. Troligtvis kommer jag att recensera eller något vid något senare tillfälle, men kanske inte på ett tag.

Broken Bells - S/T

Så var det då dags för mig att ta itu med Broken Bells självbetitlade debut. Det vi har att göra med här är alltså James Mercer (The Shins) och Brian Burtons (Danger Mouse) gemensamma projekt som kom ut som fullängdare den 8:e mars 2010, ett samarbete troligtvis uppkommet ur Danger Mouse och (tragiskt nyligen bortgångne) Spaklehorses projekt Dark Night Of The Soul, tillsammans med David Lynch, där James Mercer gästade på två låtar.

Vad är då detta för påhitt? Va? Jo, det är Mercers fagra stämma ovanpå Burtons otroligt välproducerade musik. Egentligen är det precis vad man kan förvänta sig av detta samarbete. Varken mer eller mindre. Burton är som bekant den instrumentala hälften av moderna soul-duon Gnarls Barkley och har producerat bland annat Gorillaz uppföljare Demon Days. Gemensam nämnare för allt producerat av Burton är att det låter bra och har det där lilla extra som gör att man tänker "vem har producerat det här egentligen?" Och när man lyssnar på The Shins så tänker man "vad bra musik, sångaren är för härlig." Kort och gott: Blanda, skaka och förtär!

Broken Bells är en genomgående riktigt bra platta. Men än dock så är den inte mer än vad jag förväntade mig, och blir något förutsägbar efter ett tag. Det gör inte så himla mycket egentligen, men frågan om det finns utrymme för en andra skiva av duon är tveksam, om de inte bestämmer sig för att flippa ut lite. Jag menar inte att det på något sätt skulle vara en självklarhet att de någonsin skulle komma att släppa något mer tillsammans, men vill man inte som artist ändå att ens lyssnare ska vilja det, att kunden ska vilja ha mer? Jag inbillar mig det.

Avslutningsvis vill jag specifikt nämna låten The Ghost Inside som är något alldeles extra. Sen ska jag också konstatera, även om det förra stycket kanske came across som lite negativt, att Broken Bells debut är väl värd att utsätta öronen för. Det är trots allt en väldigt bra samling låtar som Mercer och Burton bjuder på. Det ska vi inte glömma. Eller nu vet jag, gå in på Spotify och bedöm själva!

Tunng - ... And Then We Saw Land

Jag har ett tag nu lyssnat på brittiska Tunngs senaste skivsläpp vid namn ... And Then We Saw Land. Tunng har länge varit en av pionjärerna inom den något smala genren folktronica, men till skillnad från tidigare stoff så har jag svårt att riktigt finna vad på denna platta som egentligen skulle vara elektronisk musik, förutom någon enstaka synth som man ibland hör spelas. (Vi har väl ändå kommit förbi den period då man kunde påstå att ett band spelade musik "med inslag av electronica" bara för att någon sitter vid en klaviatur med strömförsörjning?) Men jag är inte ledsen för det! Snarare tvärtom. Tunng har i och med And Then We Saw Land tagit sig an en betydligt poppigare inriktning med något mindre fokus på det experimentiella och helt enkelt blivit lite mer lättlyssnat och kanske något lättare att uppskatta. Har det att göra med att sångaren och en av grundmedlemmarna, Sam Genders, har lämnat bandet? Ja, det kan det säkert. Men det vet jag inte.

And Then We Saw Land är förtjusande bra. Det finns nästan ingen dålig låt på detta verk. Jag säger "nästan" eftersom låten By Dusk They Were In The City faktiskt blir aningen tråkig efter typ fyra av dess, ändå överkomliga, fem minuter. Men de smått fantastiska October och With Whiskey väger upp detta med råge. Jag gillar skivor som denna, som är bra från början till slut så att man kan slappna av och verkligen ta del av dess helhet.

Jag behöver egentligen inte skriva så mycket mer tror jag. Har du aldrig hört Tunng förut så är det ett bra tillfälle att göra det. ... And Then We Saw Land finns på Spotify!

Jag bjuder här också på videon till Hustle.

The Secret Of Kells

Kvällen före Oscarsgalan såg jag den oscarsnominerade animerade filmen The Secret Of Kells. Jag slog igång den utan att ha någon aning om vad jag skulle förvänta mig då jag varken visste vad den handlade om eller vad det var för slags film. Den är regisserad av Tomm Moore och Nora Twomey och det var lite svårt att räkna ut vilket land filmen egentligen kommer ifrån då en mängd studios i Europa tycks medverkat, men jag tror att filmen ursprungligen är belgisk.

Hur som helst var den här filmen en fröjd! Den handlar om en pojke vid namn Brendan som bor i ett litet samhälle under medeltiden. Byn är helt isolerat tack vare en enorm mur som byöversten Abbot Cellach har tänkt ska skydda folket från barbarer från norr. Medan muren byggs får Brendan i uppdrag av en författare att hjälpa honom att göra färdigt den mest perfekta boken någonsin: The Book Of Kells. Under sitt uppdrag möter han både faror och vänner, mörker och ljus.

Som ni ser på bilderna är filmen fantastiskt vacker, och även musiken är oerhört angenäm. Hela den audiovisuella upplevelsen är en explosion av färger och former. Att cirkeln är den perfekta formen är genomgående i hela filmen och konststilen känns stundtals som om en John Bauer på uppåttjack hållit i pennan.

Tempot i filmen är högt och vi färdas från den ena händelsen till den andra i rasande fart. Jag är en av dem som har svårt att uppskatta all sång som det vanligtvis bjuds på i animerade [Disney]filmer då det ofta kan kännas både krystat och långdraget. Det finns dock endast ett enda sångstycke i The Secret Of Kells, och det är ovanligt uthärdligt (dels för att det är ganska kort och dels för att det är ganska fint). Engelskan som talas i filmen har någon underlig brytning som jag har svårt att sätta fingret på, men det gör faktiskt bara upplevelsen bättre då detta på något vis ger en extra dimension till den isolerade känslan som finns i byn.

Jag gillar verkligen The Secret Of Kells och skulle i princip kunna rekommendera den till alla som gillar animerat. Jag ser ytterst sällan på animerade filmer och barnfilmer själv, men denna var väl värd undantaget, så även om man inte är något superfan av genren så är det mycket möjligt att man gillar den. Man kan också tycka illa om den antar jag, men det kändes inte så medan eftertexterna rullade.

Man tänker sitt

Fredrik Wenzels regidebut Man Tänker Sitt påminner på många sätt om Farväl Falkenberg, som han skrev manus till och fotade. Vi får återigen ta del av en vemodig betraktelse av en småstad, och återigen till tonerna av Erik Enockssons finstämt sorgsna, och stundtals ödesmättade musik. Men filmen känns ändå egen.

Filmen är uppbyggd som ett kollage av olika personers öden, alla boendes i samma småstad. Den utstötte pojken Sebastian fungerar som berättarröst och vägleder oss genom scenerna med sina visdomsord. Han berättar för oss om personer som Jimmy, ensamstående farsa med en liten bebis, som bor hos sina föräldrar, när han väl är välkommen. Och Anders, som fixar och donar med sitt hus, och drar ut och joggar när problemen hopar sig.

Man Tänker Sitt har ingen egentlig handling, utan är mer av en kontemplativ betraktelse. Den röda tråden utgörs av människans existentiella villkor, som belyses genom vardagliga händelser. Vi får aldrig några riktiga svar, men det är inte heller meningen.

Filmen har med rätta blivit hyllad av de flesta recensenter. Det är svårt att lämnas oberörd, och man får hoppas på mer av detta från Wenzel i framtiden.

Orphan

Jag såg för några veckor sedan skräckisen Orphan av Jaume Collet-Serra och tänkte nu, såhär i efterhand, ge mig på att skriva några ord om den. Faktumet att det nu var ett tag sedan jag såg den låtsas jag helt enkelt som att det inte på något sätt påverkar hur jag minns den eller vad jag tyckte om den.

Oprhan handlar kort och gott om en halvglad familj som genomgått några jobbiga år. För att förgylla sina liv adopterar de en föräldralös tjej som med tiden visar sig vara helt bonkers. Allt börjar dock bra. Tjejen, som heter Esther och spelas av ynglingen Isabella Fuhrman, är för sin ålder artig, intelligent och lugn. Hon gör bra ifrån sig i skolan och är en hejare på pensel. Dessutom bryter hon lite slött på ryska. Men i takt med att den ryska brytningen blir bredare och tydligare, allt medan olyckorna kring lilla Esther blir fler och fler, så börjar mamma Kate (som spelas av Vera Farmiga) ana att det kanske är något fel på hennes nya dotter. Att hennes nya dotter kanske är typ sjuk i huvet eller något. Men pappa John (Peter Saarsgard) märker ingenting.

Orphan bjuder, som ni hör, inte på något nytt. Allting vi ser i Orphan är som ett hopkok av äldre och mycket bättre skräckfilmer, som till exempel The Omen från 1976. Det fanns inget ur varken filmisk eller skrämmande synpunkt som överraskade. Jag måste dock här nämna - efter att jag först utfärdar en SPOILERVARNING - att den lilla twisten som dyker upp i filmens slutskede är ganska intressant. Hade skaparna av denna rulle mjölkat det lite mer under filmens gång så hade jag nog gillat filmen mer.

Grease

Grease är verkligen en underskattad feelgood-film. Eller ja, den har ju haft sina framgångar kan man lugnt säga, men att nämna den i kulturkretsar känns ändå som att slå i underläge.

Jag är inte den som uppskattar musikaler i vanliga fall, alla hurtiga dans- och sångnummer är ofta bara som en flisa i ögat. Men Grease är faktiskt helt i min smak.

Det är en enkel kärlekshistoria mellan Danny (Travolta) och Sandy (Newton-John); de har spenderat en ljuvlig sommar tillsammans, och återser varandra när det visar sig att de går på samma skola. Danny är dock en helt annorlunda person när han hänger med sitt coola kompisgäng, och han måste dölja sitt romantiska jag som Sandy föll för. Nog om det, allt löser sig så klart till slut.

Varför är det då en bra film? Jo, helt enkelt för att det finns en hel del underbara låtar, och för att John Travolta är en jäkel på att dansa. Dessutom tar filmen vara på det bästa av femtiotalets färgglada kläder.

Jag är inget stort Travolta-fan, men ibland får han till allting helt rätt - ett annat exempel är Pulp Fiction (där han också briljerar med sin dans). Dannys coola attityd, med hundra ton vax och svart skinnjacka, uttrycks på bästa sätt genom hans sprattliga dansrörelser.

De finaste stunderna i filmen, förutom den utsökt komponerade slutscenen, är ändå Sandys och Dannys ballader. Lyssna och njut, och lägg märke till den fantastiska ljussättningen i Dannys ballad, när han står i motljus, och den lila röken reser sig bakom honom. Som min vän Gunnar sa: "Det här är kitsch!"

Heathcliff, it's me, Cathy

Jag sitter just nu med en snus under läppen och njuter av Kate Bushs musik. Det är första gången jag lyssnar på hennes andra skiva, Lionheart, men av första låten att döma verkar den bra.

Det är inte så konstigt att man vill höra mer när man tagit del av hennes debutalbum The Kick Inside, som verkligen är speciell (på ett bra sätt). I centrum av albumet står den självklara hitten Wuthering Heights, som handlar om kärleksrelationen mellan Heathcliff och Cathy i boken med samma namn (av Emily Brontë). Men albumet skulle vara ett mästerverk även utan den låten. Den innehåller så många fina, mäktiga, och stundtals absurda (ta valljuden som exempel) ögonblick, att det är svårt att inte bli hänförd. Och det hela bärs upp av Kates ljusa, annorlunda röst.

Skivan släpptes när hon var nitton år, men hon skrev vissa låtar redan som trettonåring. Vilket geni, alltså! Som många andra genier vill hon också gå sin egen väg, och verkar vara något egensinnig. Skivbolaget ville tydligen släppa den lite rockigare låten James and the Cold Gun, skivans kanske sämsta låt, som singel, men som tur var fick Kate sin vilja igenom, och Wuthering Heights blev en storsäljare.

I videon briljerar hon verkligen med sin flummighet (OBS; detta är en något förkortad version, den ska vara en minut längre):

Broken Bells myspace

Jag vill snabbt tipsa om att The Shins' James Mercer och multi-instrumentalisten Danger Mouse (Gnarls Barkley bl. a.) gemensamma projekt Broken Bells kommande platta nu går att höra i sin helhet på deras myspace. När skivan väl släppts (om några dagar) lär det förr eller senare dyka upp en recension här.

Trois Couleurs: Blue

En kvinna förlorar sin man och sin dotter i en bilkrasch. I ett försök att göra sig av med sitt förflutna säljer hon deras gamla hem, gör sig av med alla sina ägodelar, och byter tillbaka till sitt flicknamn.

Filmen går i blått, vilket symboliserar hennes kyliga avståndstagande. I en scen finner hon ett tjänstefolk som står och gråter i ett hörn, emedan hon själv inte vill ge efter för sin smärta. När hon simmar låter hon dock tårarna flöda, då det inte syns.

Hennes man var en stor kompositör, vars sista verk aldrig gjordes färdigt. Vissa scener tonsätts av korta, ödesmättade stycken ur den ofullbordade operan. De fungerar som intensiva påminnelser om den tragiska händelse hon försöker undantränga.

Kort sagt är det en film som är både estetiskt tillfredsställande och känslomässigt gripande.

Fionn Regan - The End Of History

Jag sitter och lyssnar på Fionn Regan, den irländske singer/songwritern, och närmare bestämt hans Mercury-nominerade debut från 2006. Det är en salig samling melodier med fokus på sång och akustisk gitarr. Fin musik för fina stunder. Så är man på humör för lite indie-pop så kan jag enkelt rekommendera denna skiva.

Finns på spotify! tillsammans med hans nysläppta uppföljare The Shadows Of An Empire som jag snabbt kan nämna är betydligt rockigare till sin natur.

Massive Attack - Heligoland

Massive Attack är tillbaka med färskt material för första gången på sju år. Och det är bra. Heligoland öppnar med en ton som direkt för tankarna till låten Only You av Massive Attacks Bristol- och triphop-syskon Portishead. Det är låten Pray For Rain med sång av Tunde Adebimpe (TV On The Radio) som Massive släppte digitalt redan i september förra året. En helt okej öppnare. Sedan blir det bättre och bättre, fram till fjärde låten. Det är bandets gamle trotjänare Horace Andy som bjuder på sång i Girl I Love You som i stort sett är en tråkig version av Angel från 1998 års Mezzanine (som ni har hört i Guy Richies Snatch).

Nej nu får det räcka med referenser och skit. Man fattar ju ingenting av det jag just skrivit om man inte redan är ganska insatt, nu ska jag försöka vara lite tydligare. Heligoland är en spännande skiva som jag redan avnjutit en hel del. Vissa låtar är bra (Babel, Splitting The Atom, Psyche, Atlas Air), vissa skulle man lika gärna kunnat vara utan (överraskande nog Saturday Come Slow med Damon Albarn på sång) och vissa är härligt psykadeliska (Flat Of The Blade). Sen finns det en låt som är så bra att jag härmed gör ett helt nytt stycke bara för den.

Sådär ja. Låten som mycket väl kan vara en av årets absolut bästa är Paradise Circus med Hope Sandoval på sång. Första gången jag slog igång den förfördes jag direkt av dess harmoniska klang och klapp. Den är minimalistisk och vacker. Låten mörknar senare i ett dovt piano följt av ett crescendo av stråkar. Mycket bra! Jättebra!

Kort och gott är Heligoland en platta väl värd att lyssna igenom både en och två gånger, om än stundom ganska intetsägande och ibland rent tråkig. Det är inte en skiva som förändrar världen. Men det behöver den inte vara. Den duger som den är.

Believe the hype

Jag tänkte passa på att hypa Caribous nya singel Odessa. Hoppas att resten av det kommande albumet är lika bra.

För övrigt har jag nyss upptäckt Goldfrapp, och skivan Seventh Tree. Den har en fin känsla, även om den tenderar att bli lite småtråkig. Men ibland kommer något extra fram, som i den sorgligt finstämda Eat yourself.

Skivans cover art är riktigt fin:

Donkey Kong Country

Donkey Kong Country–spelen på SNES är lika med stark nostalgi för mig. Jag kommer ihåg när jag som typ sex år gammal besökte min kompis, som ivrigt ville visa mig det här nya grymma spelet han införskaffat. Det var det första Donkey Kong-spelet på SNES, och det hade en helt fantastisk grafik (tyckte vi då, och det kan man fortfarande förstå). Det var ganska svårt då, jag har för mig att det tog flera timmar för oss att klara av den där undervattensbanan i första världen.

Ett annat starkt minne är när jag satt på Ålidhems UG, tror jag det var, och lirade en papegojbana i Donkey Kong Country 2. Jag vet inte riktigt varför jag minns just det, kanske tyckte jag att den banan var särskilt fin. Men jag minns också de andra banorna mycket väl, och jag brukar ibland tänka på hur fint hela spelet är. För tvåan är ju ändå det bästa spelet i serien, kanske det bästa av alla spel som gjorts. Varje värld har en speciell atmosfär, och fantastiska bakgrundslåtar.

Trean är också väldigt bra, men känns inte lika klassiskt för mig(vilket kan ha att göra med att jag aldrig hann varva det innan jag sålde mitt SNES och köpte ett PS2 för pengarna…)

Nu har jag i alla fall laddat hem en SNES-emulator, och tanken är att jag ska varva hela spelserien om igen (jag har redan klarat tvåan, håller på med ettan nu).

Four Tet - There Is Love In You

Den experimentella elektroniska britten Kieran Hebden, mer känd som Four Tet, släppte den 25:e januari i år sin första fullängdare sedan 2005 års Everything Ecstatic. Starkt influerad av sina regelbundna DJ-spelningar i London tar han ett steg närmare dansgolvsmusiken än vad vi hört tidigare, vilket vi även känner igen från 2008 års EP Ringer.

Utan att snöa in allt för mycket på genrer så skulle man kunna kalla There Is Love In You för en slags lättsam progressiv techno, där få av de nio låtarna är under fem minuter långa. Det är något väldigt levande över denna bitvis makalösa skiva. Allt känns vackert och glimmande vilket är något ovanligt inom den här slags musiken, men som egentligen inte alls är ovanligt hos just Four Tet som ofta lyckas fånga ett slags sommarnattskänsla i sina verk.

Detta är så pass annorlunda gentemot Hebdens tidigare skivsläpp att det egentligen är svårt att göra några rättvisa jämförelser mellan dem, men för mig är det uppenbart att There Is Love In You är bland det bästa som han har gjort, högt där uppe bland Pause och Rounds. Detta är även första gången han har använt sig av sångsamples i stor utsträckning, något som säkert funnit en del av sin inspiration i förra årets samarbete med dubstep-gurun Burial.

Skivan är som sagt endast nio låtar lång (varav en endast är tolv sekunder), men jag tar i fyra av fem tillfällen hellre en kort men genomarbetad skiva framför en lång men ojämn sådan. Mina personliga favoriter från There Is Love In You är låtarna Sing, Reversing och She Just Likes To Fight. Jag ser mycket fram emot att ta med mig denna platta i lurarna i sommar.

Where The Wild Things Are

Spike Jonzes senaste, indiehypade film skiljer sig från hans tidigare filmer. Den har inte samma finurliga handling som Being John Malkovich eller Adapation. Den är mer av en barnfilm (för vuxna), men i viss mån finns de absurda inslagen kvar.

Det är ett barns perspektiv på världen som skildras. Max reser till en ö (i fantasin) där det bor något sorts snälla, barnsliga monster. Dialogen utmärks av sin naivitet; till exempel kan Max få de blåögda monstren att tro på i princip vad som helst.

“Douglas: Will you keep out all the sadness? Max: I have a sadness-shield that keeps out all the sadness, and it's big enough for all of us.”

Monstren vill till en början äta upp Max, men han lurar dem att han har magiska krafter och kan lösa deras problem, och snart kröner de honom till konung över deras land.

En väldigt vacker film

Vi får ta del av en absurd värld, där man gör som man känner för – där man kan kasta omkring varandra hänsynslöst utan att någon riskerar att skadas. Det är ett barns fantasi som får löpa fritt utan att behöva ta hänsyn till omvärldens begränsningar.

Hos monstren kan vi hitta mänskliga drag. De har alla en egen personlighet och sina egna problem. Konflikten mellan monstret Carol och hans syster KW speglar Max egen ansträngda relation med sin syster. Carol liknar Max väldigt mycket, och de blir goda vänner. Men han har också sina monsterbehov, och är i vredestillstånd nära att äta upp Max. Han är innerst inne godhjärtad, men han måste brottas med sig själv för att inte låta den ångestfyllda vreden ta över.

I fantasin är allt möjligt. I ett inspirationsfyllt ögonblick föreslår Max att monstren ska bygga en stad åt honom, vilket de också gör.

“Carol: It's going to be a place where only the things you want to happen, would happen. Max: We could totally

build a place like that!”

Varje karaktär har dock sina bekymmer och ibland tar melankolin över. Livet är en lek, men bara ibland.

Den enda svagheten med filmen är att den är för kort. Just när man tycker sig börja lära känna karaktärerna måste man säga farväl. Och efter filmen vill man bara tillbaka till monsterön för att se hur det gick för dem. Lyckades den osäkre Alexander få någon uppmärksamhet? Samsades Carol och KW? Vad hände med den nedstämde The Bull?

Men även om filmen känns något oavslutad, måste det vara ett gott betyg att man suktar efter mer.