Nu tänkte jag ta mig an Andrej Tarkovskijs film ”Offret”. Ett tungt ämne, men jag tänker inte komma med någon djupgående analys utan snarare några lättflyktiga reflektioner.
Jag såg ”Offret” för några dagar sen – den sista filmen han gjorde innan lungcancern tog död på honom. Det märks att Tarkovskij var en stor beundrare av Ingmar Bergman; filmen är inspelad på Gotland och har en helt igenom svensk skådespelarensemble. Erland Josephson - en av Bergmans mest återanvända skådisar - innehar huvudrollen, och den religiösa tematiken påminner också om Bergman. Men där upphör likheterna. Den här filmen är, hur man än vrider och vänder på det, inget annat än ett exempel på Tarkovskijs egensinniga filmkonst; det vill säga långa tagningar fyllda med symbolik som är menade att analyseras på samma sätt som konstverk. För det är så långt ifrån en intrigdriven film man kan komma. Det kontemplativa tempot och de utdragna filosofiska monologerna manar istället till eftertanke.
Storyn kretsar kring en grubblande man, hans familj och vänner, och hur de reagerar inför ett krig som håller på att bryta ut. Det är många filosofiska spekulationer över civilisationens förfall, en hel del religiösa funderingar och mystik. Det känns inte så meningsfullt att ge någon utförligare redogörelse för handlingen, eftersom den inte är särskilt relevant. Det kan vara svårt att riktigt förstå vad som händer, men meningen med filmen finns i dess abstrakthet. Varje kroppsställning och varje ord; varje ljusväxling och rop i bakgrunden kan ha en djupare betydelse, men det behöver inte heller ha det. Det kan lika gärna vara en estetisk finess, och det räcker ofta för mig. Man får intrycket av att Tarkovskij, tillsammans med fotografen Sven Nykvist (också han frekvent anlitad av Bergman), har strävat efter perfektion i varenda liten scen. Och det är stundtals hänförande vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar