Man tänker sitt

Fredrik Wenzels regidebut Man Tänker Sitt påminner på många sätt om Farväl Falkenberg, som han skrev manus till och fotade. Vi får återigen ta del av en vemodig betraktelse av en småstad, och återigen till tonerna av Erik Enockssons finstämt sorgsna, och stundtals ödesmättade musik. Men filmen känns ändå egen.

Filmen är uppbyggd som ett kollage av olika personers öden, alla boendes i samma småstad. Den utstötte pojken Sebastian fungerar som berättarröst och vägleder oss genom scenerna med sina visdomsord. Han berättar för oss om personer som Jimmy, ensamstående farsa med en liten bebis, som bor hos sina föräldrar, när han väl är välkommen. Och Anders, som fixar och donar med sitt hus, och drar ut och joggar när problemen hopar sig.

Man Tänker Sitt har ingen egentlig handling, utan är mer av en kontemplativ betraktelse. Den röda tråden utgörs av människans existentiella villkor, som belyses genom vardagliga händelser. Vi får aldrig några riktiga svar, men det är inte heller meningen.

Filmen har med rätta blivit hyllad av de flesta recensenter. Det är svårt att lämnas oberörd, och man får hoppas på mer av detta från Wenzel i framtiden.