Offret, Tarkovskij

Nu tänkte jag ta mig an Andrej Tarkovskijs film ”Offret”. Ett tungt ämne, men jag tänker inte komma med någon djupgående analys utan snarare några lättflyktiga reflektioner.

Jag såg ”Offret” för några dagar sen – den sista filmen han gjorde innan lungcancern tog död på honom. Det märks att Tarkovskij var en stor beundrare av Ingmar Bergman; filmen är inspelad på Gotland och har en helt igenom svensk skådespelarensemble. Erland Josephson - en av Bergmans mest återanvända skådisar - innehar huvudrollen, och den religiösa tematiken påminner också om Bergman. Men där upphör likheterna. Den här filmen är, hur man än vrider och vänder på det, inget annat än ett exempel på Tarkovskijs egensinniga filmkonst; det vill säga långa tagningar fyllda med symbolik som är menade att analyseras på samma sätt som konstverk. För det är så långt ifrån en intrigdriven film man kan komma. Det kontemplativa tempot och de utdragna filosofiska monologerna manar istället till eftertanke.

Storyn kretsar kring en grubblande man, hans familj och vänner, och hur de reagerar inför ett krig som håller på att bryta ut. Det är många filosofiska spekulationer över civilisationens förfall, en hel del religiösa funderingar och mystik. Det känns inte så meningsfullt att ge någon utförligare redogörelse för handlingen, eftersom den inte är särskilt relevant. Det kan vara svårt att riktigt förstå vad som händer, men meningen med filmen finns i dess abstrakthet. Varje kroppsställning och varje ord; varje ljusväxling och rop i bakgrunden kan ha en djupare betydelse, men det behöver inte heller ha det. Det kan lika gärna vara en estetisk finess, och det räcker ofta för mig. Man får intrycket av att Tarkovskij, tillsammans med fotografen Sven Nykvist (också han frekvent anlitad av Bergman), har strävat efter perfektion i varenda liten scen. Och det är stundtals hänförande vackert.

”Offret” gav mig ingen insikt och den kändes ibland lite seg – men det är ju också meningen. Det är inte världens roligaste film att titta på, men det är alltid uppfriskande med en film som skiter fullständigt i den utnötta Hollywooddramaturgin (som uppfanns av Aristoteles för drygt tvåtusen år sen, I mean, come on!). Den erbjuder helt enkelt något annorlunda i vimlet av alla ytliga romantiska komedier och actionfilmer som förpestar världen

American Psycho: Buisness Card Scene

Istället för att recensera hela American Psycho så tänkte jag att jag endast skulle recensera en scen ur den. Och inte vilken scen som helst. Jag snackar förstås om visitskortscenen.

Detta är enligt mig kanske de bästa en och en halv minuterna som någonsin visats på den vita duken. Att Mary Harrons filmtolkning av Bret Easton Ellis American Psycho är fantastisk rakt igenom behöver vi inte snacka om, men just denna scen är verkligen något extra. Den lyckas nämligen fånga filmens, och kanske framför allt bokens, hela ande. Det vi ser är Patrick Bateman (Christian Bale) tillsammans med sina kollegor på Pierce & Pierce i New York City på slutet av 80-talet i en värld som handlar om pengar, kokain och utseende. Dessa människor är i stort sett levande visitkort, något som scenen syftar till att visa genom Batemans labila reaktion på när inte hans visitkort får störst uppmärksamhet. Christian Bale utför rollen som Bateman fullkomligt lysande hela filmen igenom, och han är inte sämre här. Det är en så oerhört smakfullt och väl utförd scen att man inte kan annat än älska dess drypande satiriska drag. Allt från ljudeffekter och skärpedjup till detaljer så som att alla har exakt samma jobbtitel är bidragande faktorer till dess genialitet.

Eftersom jag inte hittade scenen med möjlighet till inbäddning så får ni helt enkelt gå till youtube för att se den. Njut.

Hype

För övrigt har electropopkvartetten Delorean, som gjorde förra årets bästa EP Ayrton Senna, släppt en ny musikvideo som går att se på deras myspace (Stay Close heter den). Den ska vara med på deras album som släpps i sommar. Pepp!

Och så har ju en trailer med lite monolog släppts till den nya filmatiseringen av Tron. Fjantig? Javisst. Kitsch? Yes. Kommer att bli intressant att se hur de har förvaltat möjligheterna att göra en riktigt snygg film, nu när de har lite mer avancerad teknik än på åttiotalet. Och att se den i 3D - wow! (Om man inte redan har blivit jävligt less på 3D vid det laget - allt ska ju visas i 3D nuförtiden, till och med Baksmällan 2). Det verkar i alla fall, tidstypiskt nog vara en mycket mörkare version än originalet. Och till sist får man inte glömma den kanske främsta orsaken till att se filmen - nämligen att Daft Punk gjort soundtracket! Deras första skivsläpp på typ hundra år känns det som.

The Road

The Road utspelar sig efter ”den stora katastrofen” som har utplånat nästan allt liv på jorden. Kvar finns ett fåtal människor, som försöker klara sig så gott de kan. Bland de överlevande tillhör en man (Viggo Mortensen) och hans son (Kodi Smit-Mcphee). De lever i en grå, enslig värld som, både bildligt och bokstavligt, har mist all sin värme.

Varje dag gäller liv och död, och innebär ett ständigt letande efter mat. Man måste också hålla sig undan från dem som i ren desperation blivit kannibaler. Men så länge fadern och sonen har varandra kan de hålla livsglöden uppe, och inte ge upp som deras hustru/moder gjorde.

Far och son lär sig av varandra på olika sätt. Fadern kan stundtals vara onödigt brutal mot andra, i kampen för han och hans son överlevnad, men då protesterar sonen och visar prov på en stor mänsklig medkänsla.

De är på väg mot kusten, där allt ska bli bättre – det är i alla fall vad sonen tror. Fadern verkar dock inte hysa något hopp om någon framtida lösning, utan fokuserar på att klara av vardagen. Som tittare får man inte heller intrycket av att kusten kommer att erbjuda någon mirakulös lösning på deras problem. Filmen känns snarare som en vandring utan mål. Det är inte så konstigt med tanke på att författaren till filmens bokförlaga är en viss Normac McCarthy, som även skrivit den nästan lika kalla och brutala No Country for Old Men.

Överlag är det en dyster och melankolisk film, med vissa vidriga scener som visar på hur hemska människor kan vara i nödsituationer. Men den intima far-och-sonrelationen, som gestaltas av två lysande skådespelare, erbjuder ett litet ljus i mörkret.

The Secret Of Kells

Kvällen före Oscarsgalan såg jag den oscarsnominerade animerade filmen The Secret Of Kells. Jag slog igång den utan att ha någon aning om vad jag skulle förvänta mig då jag varken visste vad den handlade om eller vad det var för slags film. Den är regisserad av Tomm Moore och Nora Twomey och det var lite svårt att räkna ut vilket land filmen egentligen kommer ifrån då en mängd studios i Europa tycks medverkat, men jag tror att filmen ursprungligen är belgisk.

Hur som helst var den här filmen en fröjd! Den handlar om en pojke vid namn Brendan som bor i ett litet samhälle under medeltiden. Byn är helt isolerat tack vare en enorm mur som byöversten Abbot Cellach har tänkt ska skydda folket från barbarer från norr. Medan muren byggs får Brendan i uppdrag av en författare att hjälpa honom att göra färdigt den mest perfekta boken någonsin: The Book Of Kells. Under sitt uppdrag möter han både faror och vänner, mörker och ljus.

Som ni ser på bilderna är filmen fantastiskt vacker, och även musiken är oerhört angenäm. Hela den audiovisuella upplevelsen är en explosion av färger och former. Att cirkeln är den perfekta formen är genomgående i hela filmen och konststilen känns stundtals som om en John Bauer på uppåttjack hållit i pennan.

Tempot i filmen är högt och vi färdas från den ena händelsen till den andra i rasande fart. Jag är en av dem som har svårt att uppskatta all sång som det vanligtvis bjuds på i animerade [Disney]filmer då det ofta kan kännas både krystat och långdraget. Det finns dock endast ett enda sångstycke i The Secret Of Kells, och det är ovanligt uthärdligt (dels för att det är ganska kort och dels för att det är ganska fint). Engelskan som talas i filmen har någon underlig brytning som jag har svårt att sätta fingret på, men det gör faktiskt bara upplevelsen bättre då detta på något vis ger en extra dimension till den isolerade känslan som finns i byn.

Jag gillar verkligen The Secret Of Kells och skulle i princip kunna rekommendera den till alla som gillar animerat. Jag ser ytterst sällan på animerade filmer och barnfilmer själv, men denna var väl värd undantaget, så även om man inte är något superfan av genren så är det mycket möjligt att man gillar den. Man kan också tycka illa om den antar jag, men det kändes inte så medan eftertexterna rullade.

Man tänker sitt

Fredrik Wenzels regidebut Man Tänker Sitt påminner på många sätt om Farväl Falkenberg, som han skrev manus till och fotade. Vi får återigen ta del av en vemodig betraktelse av en småstad, och återigen till tonerna av Erik Enockssons finstämt sorgsna, och stundtals ödesmättade musik. Men filmen känns ändå egen.

Filmen är uppbyggd som ett kollage av olika personers öden, alla boendes i samma småstad. Den utstötte pojken Sebastian fungerar som berättarröst och vägleder oss genom scenerna med sina visdomsord. Han berättar för oss om personer som Jimmy, ensamstående farsa med en liten bebis, som bor hos sina föräldrar, när han väl är välkommen. Och Anders, som fixar och donar med sitt hus, och drar ut och joggar när problemen hopar sig.

Man Tänker Sitt har ingen egentlig handling, utan är mer av en kontemplativ betraktelse. Den röda tråden utgörs av människans existentiella villkor, som belyses genom vardagliga händelser. Vi får aldrig några riktiga svar, men det är inte heller meningen.

Filmen har med rätta blivit hyllad av de flesta recensenter. Det är svårt att lämnas oberörd, och man får hoppas på mer av detta från Wenzel i framtiden.

Orphan

Jag såg för några veckor sedan skräckisen Orphan av Jaume Collet-Serra och tänkte nu, såhär i efterhand, ge mig på att skriva några ord om den. Faktumet att det nu var ett tag sedan jag såg den låtsas jag helt enkelt som att det inte på något sätt påverkar hur jag minns den eller vad jag tyckte om den.

Oprhan handlar kort och gott om en halvglad familj som genomgått några jobbiga år. För att förgylla sina liv adopterar de en föräldralös tjej som med tiden visar sig vara helt bonkers. Allt börjar dock bra. Tjejen, som heter Esther och spelas av ynglingen Isabella Fuhrman, är för sin ålder artig, intelligent och lugn. Hon gör bra ifrån sig i skolan och är en hejare på pensel. Dessutom bryter hon lite slött på ryska. Men i takt med att den ryska brytningen blir bredare och tydligare, allt medan olyckorna kring lilla Esther blir fler och fler, så börjar mamma Kate (som spelas av Vera Farmiga) ana att det kanske är något fel på hennes nya dotter. Att hennes nya dotter kanske är typ sjuk i huvet eller något. Men pappa John (Peter Saarsgard) märker ingenting.

Orphan bjuder, som ni hör, inte på något nytt. Allting vi ser i Orphan är som ett hopkok av äldre och mycket bättre skräckfilmer, som till exempel The Omen från 1976. Det fanns inget ur varken filmisk eller skrämmande synpunkt som överraskade. Jag måste dock här nämna - efter att jag först utfärdar en SPOILERVARNING - att den lilla twisten som dyker upp i filmens slutskede är ganska intressant. Hade skaparna av denna rulle mjölkat det lite mer under filmens gång så hade jag nog gillat filmen mer.

Grease

Grease är verkligen en underskattad feelgood-film. Eller ja, den har ju haft sina framgångar kan man lugnt säga, men att nämna den i kulturkretsar känns ändå som att slå i underläge.

Jag är inte den som uppskattar musikaler i vanliga fall, alla hurtiga dans- och sångnummer är ofta bara som en flisa i ögat. Men Grease är faktiskt helt i min smak.

Det är en enkel kärlekshistoria mellan Danny (Travolta) och Sandy (Newton-John); de har spenderat en ljuvlig sommar tillsammans, och återser varandra när det visar sig att de går på samma skola. Danny är dock en helt annorlunda person när han hänger med sitt coola kompisgäng, och han måste dölja sitt romantiska jag som Sandy föll för. Nog om det, allt löser sig så klart till slut.

Varför är det då en bra film? Jo, helt enkelt för att det finns en hel del underbara låtar, och för att John Travolta är en jäkel på att dansa. Dessutom tar filmen vara på det bästa av femtiotalets färgglada kläder.

Jag är inget stort Travolta-fan, men ibland får han till allting helt rätt - ett annat exempel är Pulp Fiction (där han också briljerar med sin dans). Dannys coola attityd, med hundra ton vax och svart skinnjacka, uttrycks på bästa sätt genom hans sprattliga dansrörelser.

De finaste stunderna i filmen, förutom den utsökt komponerade slutscenen, är ändå Sandys och Dannys ballader. Lyssna och njut, och lägg märke till den fantastiska ljussättningen i Dannys ballad, när han står i motljus, och den lila röken reser sig bakom honom. Som min vän Gunnar sa: "Det här är kitsch!"

Trois Couleurs: Blue

En kvinna förlorar sin man och sin dotter i en bilkrasch. I ett försök att göra sig av med sitt förflutna säljer hon deras gamla hem, gör sig av med alla sina ägodelar, och byter tillbaka till sitt flicknamn.

Filmen går i blått, vilket symboliserar hennes kyliga avståndstagande. I en scen finner hon ett tjänstefolk som står och gråter i ett hörn, emedan hon själv inte vill ge efter för sin smärta. När hon simmar låter hon dock tårarna flöda, då det inte syns.

Hennes man var en stor kompositör, vars sista verk aldrig gjordes färdigt. Vissa scener tonsätts av korta, ödesmättade stycken ur den ofullbordade operan. De fungerar som intensiva påminnelser om den tragiska händelse hon försöker undantränga.

Kort sagt är det en film som är både estetiskt tillfredsställande och känslomässigt gripande.

Where The Wild Things Are

Spike Jonzes senaste, indiehypade film skiljer sig från hans tidigare filmer. Den har inte samma finurliga handling som Being John Malkovich eller Adapation. Den är mer av en barnfilm (för vuxna), men i viss mån finns de absurda inslagen kvar.

Det är ett barns perspektiv på världen som skildras. Max reser till en ö (i fantasin) där det bor något sorts snälla, barnsliga monster. Dialogen utmärks av sin naivitet; till exempel kan Max få de blåögda monstren att tro på i princip vad som helst.

“Douglas: Will you keep out all the sadness? Max: I have a sadness-shield that keeps out all the sadness, and it's big enough for all of us.”

Monstren vill till en början äta upp Max, men han lurar dem att han har magiska krafter och kan lösa deras problem, och snart kröner de honom till konung över deras land.

En väldigt vacker film

Vi får ta del av en absurd värld, där man gör som man känner för – där man kan kasta omkring varandra hänsynslöst utan att någon riskerar att skadas. Det är ett barns fantasi som får löpa fritt utan att behöva ta hänsyn till omvärldens begränsningar.

Hos monstren kan vi hitta mänskliga drag. De har alla en egen personlighet och sina egna problem. Konflikten mellan monstret Carol och hans syster KW speglar Max egen ansträngda relation med sin syster. Carol liknar Max väldigt mycket, och de blir goda vänner. Men han har också sina monsterbehov, och är i vredestillstånd nära att äta upp Max. Han är innerst inne godhjärtad, men han måste brottas med sig själv för att inte låta den ångestfyllda vreden ta över.

I fantasin är allt möjligt. I ett inspirationsfyllt ögonblick föreslår Max att monstren ska bygga en stad åt honom, vilket de också gör.

“Carol: It's going to be a place where only the things you want to happen, would happen. Max: We could totally

build a place like that!”

Varje karaktär har dock sina bekymmer och ibland tar melankolin över. Livet är en lek, men bara ibland.

Den enda svagheten med filmen är att den är för kort. Just när man tycker sig börja lära känna karaktärerna måste man säga farväl. Och efter filmen vill man bara tillbaka till monsterön för att se hur det gick för dem. Lyckades den osäkre Alexander få någon uppmärksamhet? Samsades Carol och KW? Vad hände med den nedstämde The Bull?

Men även om filmen känns något oavslutad, måste det vara ett gott betyg att man suktar efter mer.