UNKLE - Where Did The Night Fall

Jag har just lyssnat igenom UNKLEs nya skivsläpp Where Did The Night Fall för första gången och ville bara säga att plattan är bra. Inte bäst i världen, men bättre än massa annan skit som finns där ute. Tyvärr finns den inte på Spotify, så jag kan inte länka till den. Men ändå. Det är sommar och det är läge att lyssna på bra musik!

Hype

För övrigt har electropopkvartetten Delorean, som gjorde förra årets bästa EP Ayrton Senna, släppt en ny musikvideo som går att se på deras myspace (Stay Close heter den). Den ska vara med på deras album som släpps i sommar. Pepp!

Och så har ju en trailer med lite monolog släppts till den nya filmatiseringen av Tron. Fjantig? Javisst. Kitsch? Yes. Kommer att bli intressant att se hur de har förvaltat möjligheterna att göra en riktigt snygg film, nu när de har lite mer avancerad teknik än på åttiotalet. Och att se den i 3D - wow! (Om man inte redan har blivit jävligt less på 3D vid det laget - allt ska ju visas i 3D nuförtiden, till och med Baksmällan 2). Det verkar i alla fall, tidstypiskt nog vara en mycket mörkare version än originalet. Och till sist får man inte glömma den kanske främsta orsaken till att se filmen - nämligen att Daft Punk gjort soundtracket! Deras första skivsläpp på typ hundra år känns det som.

Grease

Grease är verkligen en underskattad feelgood-film. Eller ja, den har ju haft sina framgångar kan man lugnt säga, men att nämna den i kulturkretsar känns ändå som att slå i underläge.

Jag är inte den som uppskattar musikaler i vanliga fall, alla hurtiga dans- och sångnummer är ofta bara som en flisa i ögat. Men Grease är faktiskt helt i min smak.

Det är en enkel kärlekshistoria mellan Danny (Travolta) och Sandy (Newton-John); de har spenderat en ljuvlig sommar tillsammans, och återser varandra när det visar sig att de går på samma skola. Danny är dock en helt annorlunda person när han hänger med sitt coola kompisgäng, och han måste dölja sitt romantiska jag som Sandy föll för. Nog om det, allt löser sig så klart till slut.

Varför är det då en bra film? Jo, helt enkelt för att det finns en hel del underbara låtar, och för att John Travolta är en jäkel på att dansa. Dessutom tar filmen vara på det bästa av femtiotalets färgglada kläder.

Jag är inget stort Travolta-fan, men ibland får han till allting helt rätt - ett annat exempel är Pulp Fiction (där han också briljerar med sin dans). Dannys coola attityd, med hundra ton vax och svart skinnjacka, uttrycks på bästa sätt genom hans sprattliga dansrörelser.

De finaste stunderna i filmen, förutom den utsökt komponerade slutscenen, är ändå Sandys och Dannys ballader. Lyssna och njut, och lägg märke till den fantastiska ljussättningen i Dannys ballad, när han står i motljus, och den lila röken reser sig bakom honom. Som min vän Gunnar sa: "Det här är kitsch!"

Heathcliff, it's me, Cathy

Jag sitter just nu med en snus under läppen och njuter av Kate Bushs musik. Det är första gången jag lyssnar på hennes andra skiva, Lionheart, men av första låten att döma verkar den bra.

Det är inte så konstigt att man vill höra mer när man tagit del av hennes debutalbum The Kick Inside, som verkligen är speciell (på ett bra sätt). I centrum av albumet står den självklara hitten Wuthering Heights, som handlar om kärleksrelationen mellan Heathcliff och Cathy i boken med samma namn (av Emily Brontë). Men albumet skulle vara ett mästerverk även utan den låten. Den innehåller så många fina, mäktiga, och stundtals absurda (ta valljuden som exempel) ögonblick, att det är svårt att inte bli hänförd. Och det hela bärs upp av Kates ljusa, annorlunda röst.

Skivan släpptes när hon var nitton år, men hon skrev vissa låtar redan som trettonåring. Vilket geni, alltså! Som många andra genier vill hon också gå sin egen väg, och verkar vara något egensinnig. Skivbolaget ville tydligen släppa den lite rockigare låten James and the Cold Gun, skivans kanske sämsta låt, som singel, men som tur var fick Kate sin vilja igenom, och Wuthering Heights blev en storsäljare.

I videon briljerar hon verkligen med sin flummighet (OBS; detta är en något förkortad version, den ska vara en minut längre):

Broken Bells myspace

Jag vill snabbt tipsa om att The Shins' James Mercer och multi-instrumentalisten Danger Mouse (Gnarls Barkley bl. a.) gemensamma projekt Broken Bells kommande platta nu går att höra i sin helhet på deras myspace. När skivan väl släppts (om några dagar) lär det förr eller senare dyka upp en recension här.

Trois Couleurs: Blue

En kvinna förlorar sin man och sin dotter i en bilkrasch. I ett försök att göra sig av med sitt förflutna säljer hon deras gamla hem, gör sig av med alla sina ägodelar, och byter tillbaka till sitt flicknamn.

Filmen går i blått, vilket symboliserar hennes kyliga avståndstagande. I en scen finner hon ett tjänstefolk som står och gråter i ett hörn, emedan hon själv inte vill ge efter för sin smärta. När hon simmar låter hon dock tårarna flöda, då det inte syns.

Hennes man var en stor kompositör, vars sista verk aldrig gjordes färdigt. Vissa scener tonsätts av korta, ödesmättade stycken ur den ofullbordade operan. De fungerar som intensiva påminnelser om den tragiska händelse hon försöker undantränga.

Kort sagt är det en film som är både estetiskt tillfredsställande och känslomässigt gripande.

Fionn Regan - The End Of History

Jag sitter och lyssnar på Fionn Regan, den irländske singer/songwritern, och närmare bestämt hans Mercury-nominerade debut från 2006. Det är en salig samling melodier med fokus på sång och akustisk gitarr. Fin musik för fina stunder. Så är man på humör för lite indie-pop så kan jag enkelt rekommendera denna skiva.

Finns på spotify! tillsammans med hans nysläppta uppföljare The Shadows Of An Empire som jag snabbt kan nämna är betydligt rockigare till sin natur.

Believe the hype

Jag tänkte passa på att hypa Caribous nya singel Odessa. Hoppas att resten av det kommande albumet är lika bra.

För övrigt har jag nyss upptäckt Goldfrapp, och skivan Seventh Tree. Den har en fin känsla, även om den tenderar att bli lite småtråkig. Men ibland kommer något extra fram, som i den sorgligt finstämda Eat yourself.

Skivans cover art är riktigt fin: