Dr Dre har alltid varit en riktig perfektionist, och det är inte så konstigt att han ställer extra höga prestationskrav på sig efter sitt förra mästerverk "2001". Hans kommande album "Detox" har varit ett work in progress sedan 2003. Men i år ska det äntligen släppas är det sagt. Och som sagt, Dr Dre vill verkligen att det ska vara perfekt - det ryktas om att han har spelat in 400 låtar hittills (hur många av dem som kommer med på albumet är oklart), och att han tar pianolektioner av Burt Bacharach.
Men nu när en kommande singel från albumet sprider sig på internet, känns det som en stor besvikelse. Är det här vad vi har väntat på? Den är visserligen omastrad, omixad och utan refräng, men jag har svårt att tänka mig att den slutgiltiga versionen skulle kunna nå några högre höjder.
Jag har just lyssnat igenom UNKLEs nya skivsläpp Where Did The Night Fall för första gången och ville bara säga att plattan är bra. Inte bäst i världen, men bättre än massa annan skit som finns där ute. Tyvärr finns den inte på Spotify, så jag kan inte länka till den. Men ändå. Det är sommar och det är läge att lyssna på bra musik!
För övrigt har electropopkvartetten Delorean, som gjorde förra årets bästa EP Ayrton Senna, släppt en ny musikvideo som går att se på deras myspace (Stay Close heter den). Den ska vara med på deras album som släpps i sommar. Pepp!
Och så har ju en trailer med lite monolog släppts till den nya filmatiseringen av Tron. Fjantig? Javisst. Kitsch? Yes. Kommer att bli intressant att se hur de har förvaltat möjligheterna att göra en riktigt snygg film, nu när de har lite mer avancerad teknik än på åttiotalet. Och att se den i 3D - wow! (Om man inte redan har blivit jävligt less på 3D vid det laget - allt ska ju visas i 3D nuförtiden, till och med Baksmällan 2). Det verkar i alla fall, tidstypiskt nog vara en mycket mörkare version än originalet. Och till sist får man inte glömma den kanske främsta orsaken till att se filmen - nämligen att Daft Punk gjort soundtracket! Deras första skivsläpp på typ hundra år känns det som.
Här en "intervju" med The Knife, Mt. Sims och Planningtorocks om deras opera baserad på Darwins evolutionsteori som kom ut tidigare i månaden. Jag har lyssnat på, den något svåra, plattan en del sedan de lät oss få lyssna på den gratis i... januari tror jag. Troligtvis kommer jag att recensera eller något vid något senare tillfälle, men kanske inte på ett tag.
Så var det då dags för mig att ta itu med Broken Bells självbetitlade debut. Det vi har att göra med här är alltså James Mercer (The Shins) och Brian Burtons (Danger Mouse) gemensamma projekt som kom ut som fullängdare den 8:e mars 2010, ett samarbete troligtvis uppkommet ur Danger Mouse och (tragiskt nyligen bortgångne) Spaklehorses projekt Dark Night Of The Soul, tillsammans med David Lynch, där James Mercer gästade på två låtar.
Vad är då detta för påhitt? Va? Jo, det är Mercers fagra stämma ovanpå Burtons otroligt välproducerade musik. Egentligen är det precis vad man kan förvänta sig av detta samarbete. Varken mer eller mindre. Burton är som bekant den instrumentala hälften av moderna soul-duon Gnarls Barkley och har producerat bland annat Gorillaz uppföljare Demon Days. Gemensam nämnare för allt producerat av Burton är att det låter bra och har det där lilla extra som gör att man tänker "vem har producerat det här egentligen?" Och när man lyssnar på The Shins så tänker man "vad bra musik, sångaren är för härlig." Kort och gott: Blanda, skaka och förtär!
Broken Bells är en genomgående riktigt bra platta. Men än dock så är den inte mer än vad jag förväntade mig, och blir något förutsägbar efter ett tag. Det gör inte så himla mycket egentligen, men frågan om det finns utrymme för en andra skiva av duon är tveksam, om de inte bestämmer sig för att flippa ut lite. Jag menar inte att det på något sätt skulle vara en självklarhet att de någonsin skulle komma att släppa något mer tillsammans, men vill man inte som artist ändå att ens lyssnare ska vilja det, att kunden ska vilja ha mer? Jag inbillar mig det.
Avslutningsvis vill jag specifikt nämna låten The Ghost Inside som är något alldeles extra. Sen ska jag också konstatera, även om det förra stycket kanske came across som lite negativt, att Broken Bells debut är väl värd att utsätta öronen för. Det är trots allt en väldigt bra samling låtar som Mercer och Burton bjuder på. Det ska vi inte glömma. Eller nu vet jag, gå in på Spotify och bedöm själva!
Jag har ett tag nu lyssnat på brittiska Tunngs senaste skivsläpp vid namn ... And Then We Saw Land. Tunng har länge varit en av pionjärerna inom den något smala genren folktronica, men till skillnad från tidigare stoff så har jag svårt att riktigt finna vad på denna platta som egentligen skulle vara elektronisk musik, förutom någon enstaka synth som man ibland hör spelas. (Vi har väl ändå kommit förbi den period då man kunde påstå att ett band spelade musik "med inslag av electronica" bara för att någon sitter vid en klaviatur med strömförsörjning?) Men jag är inte ledsen för det! Snarare tvärtom. Tunng har i och med And Then We Saw Land tagit sig an en betydligt poppigare inriktning med något mindre fokus på det experimentiella och helt enkelt blivit lite mer lättlyssnat och kanske något lättare att uppskatta. Har det att göra med att sångaren och en av grundmedlemmarna, Sam Genders, har lämnat bandet? Ja, det kan det säkert. Men det vet jag inte.
And Then We Saw Land är förtjusande bra. Det finns nästan ingen dålig låt på detta verk. Jag säger "nästan" eftersom låten By Dusk They Were In The City faktiskt blir aningen tråkig efter typ fyra av dess, ändå överkomliga, fem minuter. Men de smått fantastiska October och With Whiskey väger upp detta med råge. Jag gillar skivor som denna, som är bra från början till slut så att man kan slappna av och verkligen ta del av dess helhet.
Jag behöver egentligen inte skriva så mycket mer tror jag. Har du aldrig hört Tunng förut så är det ett bra tillfälle att göra det.... And Then We Saw Land finns på Spotify!
Jag sitter just nu med en snus under läppen och njuter av Kate Bushs musik. Det är första gången jag lyssnar på hennes andra skiva, Lionheart, men av första låten att döma verkar den bra.
Det är inte så konstigt att man vill höra mer när man tagit del av hennes debutalbum The Kick Inside, som verkligen är speciell (på ett bra sätt). I centrum av albumet står den självklara hitten Wuthering Heights, som handlar om kärleksrelationen mellan Heathcliff och Cathy i boken med samma namn (av Emily Brontë). Men albumet skulle vara ett mästerverk även utan den låten. Den innehåller så många fina, mäktiga, och stundtals absurda (ta valljuden som exempel) ögonblick, att det är svårt att inte bli hänförd. Och det hela bärs upp av Kates ljusa, annorlunda röst.
Skivan släpptes när hon var nitton år, men hon skrev vissa låtar redan som trettonåring. Vilket geni, alltså! Som många andra genier vill hon också gå sin egen väg, och verkar vara något egensinnig. Skivbolaget ville tydligen släppa den lite rockigare låten James and the Cold Gun, skivans kanske sämsta låt, som singel, men som tur var fick Kate sin vilja igenom, och Wuthering Heights blev en storsäljare.
I videon briljerar hon verkligen med sin flummighet (OBS; detta är en något förkortad version, den ska vara en minut längre):
Jag vill snabbt tipsa om att The Shins' James Mercer och multi-instrumentalisten Danger Mouse (Gnarls Barkley bl. a.) gemensamma projekt Broken Bells kommande platta nu går att höra i sin helhet på deras myspace. När skivan väl släppts (om några dagar) lär det förr eller senare dyka upp en recension här.
Jag sitter och lyssnar på Fionn Regan, den irländske singer/songwritern, och närmare bestämt hans Mercury-nominerade debut från 2006. Det är en salig samling melodier med fokus på sång och akustisk gitarr. Fin musik för fina stunder. Så är man på humör för lite indie-pop så kan jag enkelt rekommendera denna skiva.
Massive Attack är tillbaka med färskt material för första gången på sju år. Och det är bra. Heligoland öppnar med en ton som direkt för tankarna till låten Only You av Massive Attacks Bristol- och triphop-syskon Portishead. Det är låten Pray For Rain med sång av Tunde Adebimpe (TV On The Radio) som Massive släppte digitalt redan i september förra året. En helt okej öppnare. Sedan blir det bättre och bättre, fram till fjärde låten. Det är bandets gamle trotjänare Horace Andy som bjuder på sång i Girl I Love You som i stort sett är en tråkig version av Angel från 1998 års Mezzanine (som ni har hört i Guy Richies Snatch).
Nej nu får det räcka med referenser och skit. Man fattar ju ingenting av det jag just skrivit om man inte redan är ganska insatt, nu ska jag försöka vara lite tydligare. Heligoland är en spännande skiva som jag redan avnjutit en hel del. Vissa låtar är bra (Babel, Splitting The Atom, Psyche, Atlas Air), vissa skulle man lika gärna kunnat vara utan (överraskande nog Saturday Come Slow med Damon Albarn på sång) och vissa är härligt psykadeliska (Flat Of The Blade). Sen finns det en låt som är så bra att jag härmed gör ett helt nytt stycke bara för den.
Sådär ja. Låten som mycket väl kan vara en av årets absolut bästa är Paradise Circus med Hope Sandoval på sång. Första gången jag slog igång den förfördes jag direkt av dess harmoniska klang och klapp. Den är minimalistisk och vacker. Låten mörknar senare i ett dovt piano följt av ett crescendo av stråkar. Mycket bra! Jättebra!
Kort och gott är Heligoland en platta väl värd att lyssna igenom både en och två gånger, om än stundom ganska intetsägande och ibland rent tråkig. Det är inte en skiva som förändrar världen. Men det behöver den inte vara. Den duger som den är.
Jag tänkte passa på att hypa Caribous nya singel Odessa. Hoppas att resten av det kommande albumet är lika bra.
För övrigt har jag nyss upptäckt Goldfrapp, och skivan Seventh Tree. Den har en fin känsla, även om den tenderar att bli lite småtråkig. Men ibland kommer något extra fram, som i den sorgligt finstämda Eat yourself.
Den experimentella elektroniska britten Kieran Hebden, mer känd som Four Tet, släppte den 25:e januari i år sin första fullängdare sedan 2005 års Everything Ecstatic. Starkt influerad av sina regelbundna DJ-spelningar i London tar han ett steg närmare dansgolvsmusiken än vad vi hört tidigare, vilket vi även känner igen från 2008 års EP Ringer.
Utan att snöa in allt för mycket på genrer så skulle man kunna kalla There Is Love In You för en slags lättsam progressiv techno, där få av de nio låtarna är under fem minuter långa. Det är något väldigt levande över denna bitvis makalösa skiva. Allt känns vackert och glimmande vilket är något ovanligt inom den här slags musiken, men som egentligen inte alls är ovanligt hos just Four Tet som ofta lyckas fånga ett slags sommarnattskänsla i sina verk.
Detta är så pass annorlunda gentemot Hebdens tidigare skivsläpp att det egentligen är svårt att göra några rättvisa jämförelser mellan dem, men för mig är det uppenbart att There Is Love In You är bland det bästa som han har gjort, högt där uppe bland Pause och Rounds. Detta är även första gången han har använt sig av sångsamples i stor utsträckning, något som säkert funnit en del av sin inspiration i förra årets samarbete med dubstep-gurun Burial.
Skivan är som sagt endast nio låtar lång (varav en endast är tolv sekunder), men jag tar i fyra av fem tillfällen hellre en kort men genomarbetad skiva framför en lång men ojämn sådan. Mina personliga favoriter från There Is Love In You är låtarna Sing, Reversing och She Just Likes To Fight. Jag ser mycket fram emot att ta med mig denna platta i lurarna i sommar.
Jag har just lyssnat igenom UNKLEs nya skivsläpp Where Did The Night Fall för första gången och ville bara säga att plattan är bra. Inte bäst i världen, men bättre än massa annan skit som finns där ute. Tyvärr finns den inte på Spotify, så jag kan inte länka till den. Men ändå. Det är sommar och det är läge att lyssna på bra musik!
Jag har ett tag nu lyssnat på brittiska Tunngs senaste skivsläpp vid namn ... And Then We Saw Land. Tunng har länge varit en av pionjärerna inom den något smala genren folktronica, men till skillnad från tidigare stoff så har jag svårt att riktigt finna vad på denna platta som egentligen skulle vara elektronisk musik, förutom någon enstaka synth som man ibland hör spelas. (Vi har väl ändå kommit förbi den period då man kunde påstå att ett band spelade musik "med inslag av electronica" bara för att någon sitter vid en klaviatur med strömförsörjning?) Men jag är inte ledsen för det! Snarare tvärtom. Tunng har i och med And Then We Saw Land tagit sig an en betydligt poppigare inriktning med något mindre fokus på det experimentiella och helt enkelt blivit lite mer lättlyssnat och kanske något lättare att uppskatta. Har det att göra med att sångaren och en av grundmedlemmarna, Sam Genders, har lämnat bandet? Ja, det kan det säkert. Men det vet jag inte.
Den experimentella elektroniska britten Kieran Hebden, mer känd som Four Tet, släppte den 25:e januari i år sin första fullängdare sedan 2005 års Everything Ecstatic. Starkt influerad av sina regelbundna DJ-spelningar i London tar han ett steg närmare dansgolvsmusiken än vad vi hört tidigare, vilket vi även känner igen från 2008 års EP Ringer. 