Hype

För övrigt har electropopkvartetten Delorean, som gjorde förra årets bästa EP Ayrton Senna, släppt en ny musikvideo som går att se på deras myspace (Stay Close heter den). Den ska vara med på deras album som släpps i sommar. Pepp!

Och så har ju en trailer med lite monolog släppts till den nya filmatiseringen av Tron. Fjantig? Javisst. Kitsch? Yes. Kommer att bli intressant att se hur de har förvaltat möjligheterna att göra en riktigt snygg film, nu när de har lite mer avancerad teknik än på åttiotalet. Och att se den i 3D - wow! (Om man inte redan har blivit jävligt less på 3D vid det laget - allt ska ju visas i 3D nuförtiden, till och med Baksmällan 2). Det verkar i alla fall, tidstypiskt nog vara en mycket mörkare version än originalet. Och till sist får man inte glömma den kanske främsta orsaken till att se filmen - nämligen att Daft Punk gjort soundtracket! Deras första skivsläpp på typ hundra år känns det som.

The Road

The Road utspelar sig efter ”den stora katastrofen” som har utplånat nästan allt liv på jorden. Kvar finns ett fåtal människor, som försöker klara sig så gott de kan. Bland de överlevande tillhör en man (Viggo Mortensen) och hans son (Kodi Smit-Mcphee). De lever i en grå, enslig värld som, både bildligt och bokstavligt, har mist all sin värme.

Varje dag gäller liv och död, och innebär ett ständigt letande efter mat. Man måste också hålla sig undan från dem som i ren desperation blivit kannibaler. Men så länge fadern och sonen har varandra kan de hålla livsglöden uppe, och inte ge upp som deras hustru/moder gjorde.

Far och son lär sig av varandra på olika sätt. Fadern kan stundtals vara onödigt brutal mot andra, i kampen för han och hans son överlevnad, men då protesterar sonen och visar prov på en stor mänsklig medkänsla.

De är på väg mot kusten, där allt ska bli bättre – det är i alla fall vad sonen tror. Fadern verkar dock inte hysa något hopp om någon framtida lösning, utan fokuserar på att klara av vardagen. Som tittare får man inte heller intrycket av att kusten kommer att erbjuda någon mirakulös lösning på deras problem. Filmen känns snarare som en vandring utan mål. Det är inte så konstigt med tanke på att författaren till filmens bokförlaga är en viss Normac McCarthy, som även skrivit den nästan lika kalla och brutala No Country for Old Men.

Överlag är det en dyster och melankolisk film, med vissa vidriga scener som visar på hur hemska människor kan vara i nödsituationer. Men den intima far-och-sonrelationen, som gestaltas av två lysande skådespelare, erbjuder ett litet ljus i mörkret.

Om Tomorrow, In A Year

Här en "intervju" med The Knife, Mt. Sims och Planningtorocks om deras opera baserad på Darwins evolutionsteori som kom ut tidigare i månaden. Jag har lyssnat på, den något svåra, plattan en del sedan de lät oss få lyssna på den gratis i... januari tror jag. Troligtvis kommer jag att recensera eller något vid något senare tillfälle, men kanske inte på ett tag.

Broken Bells - S/T

Så var det då dags för mig att ta itu med Broken Bells självbetitlade debut. Det vi har att göra med här är alltså James Mercer (The Shins) och Brian Burtons (Danger Mouse) gemensamma projekt som kom ut som fullängdare den 8:e mars 2010, ett samarbete troligtvis uppkommet ur Danger Mouse och (tragiskt nyligen bortgångne) Spaklehorses projekt Dark Night Of The Soul, tillsammans med David Lynch, där James Mercer gästade på två låtar.

Vad är då detta för påhitt? Va? Jo, det är Mercers fagra stämma ovanpå Burtons otroligt välproducerade musik. Egentligen är det precis vad man kan förvänta sig av detta samarbete. Varken mer eller mindre. Burton är som bekant den instrumentala hälften av moderna soul-duon Gnarls Barkley och har producerat bland annat Gorillaz uppföljare Demon Days. Gemensam nämnare för allt producerat av Burton är att det låter bra och har det där lilla extra som gör att man tänker "vem har producerat det här egentligen?" Och när man lyssnar på The Shins så tänker man "vad bra musik, sångaren är för härlig." Kort och gott: Blanda, skaka och förtär!

Broken Bells är en genomgående riktigt bra platta. Men än dock så är den inte mer än vad jag förväntade mig, och blir något förutsägbar efter ett tag. Det gör inte så himla mycket egentligen, men frågan om det finns utrymme för en andra skiva av duon är tveksam, om de inte bestämmer sig för att flippa ut lite. Jag menar inte att det på något sätt skulle vara en självklarhet att de någonsin skulle komma att släppa något mer tillsammans, men vill man inte som artist ändå att ens lyssnare ska vilja det, att kunden ska vilja ha mer? Jag inbillar mig det.

Avslutningsvis vill jag specifikt nämna låten The Ghost Inside som är något alldeles extra. Sen ska jag också konstatera, även om det förra stycket kanske came across som lite negativt, att Broken Bells debut är väl värd att utsätta öronen för. Det är trots allt en väldigt bra samling låtar som Mercer och Burton bjuder på. Det ska vi inte glömma. Eller nu vet jag, gå in på Spotify och bedöm själva!

Tunng - ... And Then We Saw Land

Jag har ett tag nu lyssnat på brittiska Tunngs senaste skivsläpp vid namn ... And Then We Saw Land. Tunng har länge varit en av pionjärerna inom den något smala genren folktronica, men till skillnad från tidigare stoff så har jag svårt att riktigt finna vad på denna platta som egentligen skulle vara elektronisk musik, förutom någon enstaka synth som man ibland hör spelas. (Vi har väl ändå kommit förbi den period då man kunde påstå att ett band spelade musik "med inslag av electronica" bara för att någon sitter vid en klaviatur med strömförsörjning?) Men jag är inte ledsen för det! Snarare tvärtom. Tunng har i och med And Then We Saw Land tagit sig an en betydligt poppigare inriktning med något mindre fokus på det experimentiella och helt enkelt blivit lite mer lättlyssnat och kanske något lättare att uppskatta. Har det att göra med att sångaren och en av grundmedlemmarna, Sam Genders, har lämnat bandet? Ja, det kan det säkert. Men det vet jag inte.

And Then We Saw Land är förtjusande bra. Det finns nästan ingen dålig låt på detta verk. Jag säger "nästan" eftersom låten By Dusk They Were In The City faktiskt blir aningen tråkig efter typ fyra av dess, ändå överkomliga, fem minuter. Men de smått fantastiska October och With Whiskey väger upp detta med råge. Jag gillar skivor som denna, som är bra från början till slut så att man kan slappna av och verkligen ta del av dess helhet.

Jag behöver egentligen inte skriva så mycket mer tror jag. Har du aldrig hört Tunng förut så är det ett bra tillfälle att göra det. ... And Then We Saw Land finns på Spotify!

Jag bjuder här också på videon till Hustle.

The Secret Of Kells

Kvällen före Oscarsgalan såg jag den oscarsnominerade animerade filmen The Secret Of Kells. Jag slog igång den utan att ha någon aning om vad jag skulle förvänta mig då jag varken visste vad den handlade om eller vad det var för slags film. Den är regisserad av Tomm Moore och Nora Twomey och det var lite svårt att räkna ut vilket land filmen egentligen kommer ifrån då en mängd studios i Europa tycks medverkat, men jag tror att filmen ursprungligen är belgisk.

Hur som helst var den här filmen en fröjd! Den handlar om en pojke vid namn Brendan som bor i ett litet samhälle under medeltiden. Byn är helt isolerat tack vare en enorm mur som byöversten Abbot Cellach har tänkt ska skydda folket från barbarer från norr. Medan muren byggs får Brendan i uppdrag av en författare att hjälpa honom att göra färdigt den mest perfekta boken någonsin: The Book Of Kells. Under sitt uppdrag möter han både faror och vänner, mörker och ljus.

Som ni ser på bilderna är filmen fantastiskt vacker, och även musiken är oerhört angenäm. Hela den audiovisuella upplevelsen är en explosion av färger och former. Att cirkeln är den perfekta formen är genomgående i hela filmen och konststilen känns stundtals som om en John Bauer på uppåttjack hållit i pennan.

Tempot i filmen är högt och vi färdas från den ena händelsen till den andra i rasande fart. Jag är en av dem som har svårt att uppskatta all sång som det vanligtvis bjuds på i animerade [Disney]filmer då det ofta kan kännas både krystat och långdraget. Det finns dock endast ett enda sångstycke i The Secret Of Kells, och det är ovanligt uthärdligt (dels för att det är ganska kort och dels för att det är ganska fint). Engelskan som talas i filmen har någon underlig brytning som jag har svårt att sätta fingret på, men det gör faktiskt bara upplevelsen bättre då detta på något vis ger en extra dimension till den isolerade känslan som finns i byn.

Jag gillar verkligen The Secret Of Kells och skulle i princip kunna rekommendera den till alla som gillar animerat. Jag ser ytterst sällan på animerade filmer och barnfilmer själv, men denna var väl värd undantaget, så även om man inte är något superfan av genren så är det mycket möjligt att man gillar den. Man kan också tycka illa om den antar jag, men det kändes inte så medan eftertexterna rullade.

Man tänker sitt

Fredrik Wenzels regidebut Man Tänker Sitt påminner på många sätt om Farväl Falkenberg, som han skrev manus till och fotade. Vi får återigen ta del av en vemodig betraktelse av en småstad, och återigen till tonerna av Erik Enockssons finstämt sorgsna, och stundtals ödesmättade musik. Men filmen känns ändå egen.

Filmen är uppbyggd som ett kollage av olika personers öden, alla boendes i samma småstad. Den utstötte pojken Sebastian fungerar som berättarröst och vägleder oss genom scenerna med sina visdomsord. Han berättar för oss om personer som Jimmy, ensamstående farsa med en liten bebis, som bor hos sina föräldrar, när han väl är välkommen. Och Anders, som fixar och donar med sitt hus, och drar ut och joggar när problemen hopar sig.

Man Tänker Sitt har ingen egentlig handling, utan är mer av en kontemplativ betraktelse. Den röda tråden utgörs av människans existentiella villkor, som belyses genom vardagliga händelser. Vi får aldrig några riktiga svar, men det är inte heller meningen.

Filmen har med rätta blivit hyllad av de flesta recensenter. Det är svårt att lämnas oberörd, och man får hoppas på mer av detta från Wenzel i framtiden.

Orphan

Jag såg för några veckor sedan skräckisen Orphan av Jaume Collet-Serra och tänkte nu, såhär i efterhand, ge mig på att skriva några ord om den. Faktumet att det nu var ett tag sedan jag såg den låtsas jag helt enkelt som att det inte på något sätt påverkar hur jag minns den eller vad jag tyckte om den.

Oprhan handlar kort och gott om en halvglad familj som genomgått några jobbiga år. För att förgylla sina liv adopterar de en föräldralös tjej som med tiden visar sig vara helt bonkers. Allt börjar dock bra. Tjejen, som heter Esther och spelas av ynglingen Isabella Fuhrman, är för sin ålder artig, intelligent och lugn. Hon gör bra ifrån sig i skolan och är en hejare på pensel. Dessutom bryter hon lite slött på ryska. Men i takt med att den ryska brytningen blir bredare och tydligare, allt medan olyckorna kring lilla Esther blir fler och fler, så börjar mamma Kate (som spelas av Vera Farmiga) ana att det kanske är något fel på hennes nya dotter. Att hennes nya dotter kanske är typ sjuk i huvet eller något. Men pappa John (Peter Saarsgard) märker ingenting.

Orphan bjuder, som ni hör, inte på något nytt. Allting vi ser i Orphan är som ett hopkok av äldre och mycket bättre skräckfilmer, som till exempel The Omen från 1976. Det fanns inget ur varken filmisk eller skrämmande synpunkt som överraskade. Jag måste dock här nämna - efter att jag först utfärdar en SPOILERVARNING - att den lilla twisten som dyker upp i filmens slutskede är ganska intressant. Hade skaparna av denna rulle mjölkat det lite mer under filmens gång så hade jag nog gillat filmen mer.

Grease

Grease är verkligen en underskattad feelgood-film. Eller ja, den har ju haft sina framgångar kan man lugnt säga, men att nämna den i kulturkretsar känns ändå som att slå i underläge.

Jag är inte den som uppskattar musikaler i vanliga fall, alla hurtiga dans- och sångnummer är ofta bara som en flisa i ögat. Men Grease är faktiskt helt i min smak.

Det är en enkel kärlekshistoria mellan Danny (Travolta) och Sandy (Newton-John); de har spenderat en ljuvlig sommar tillsammans, och återser varandra när det visar sig att de går på samma skola. Danny är dock en helt annorlunda person när han hänger med sitt coola kompisgäng, och han måste dölja sitt romantiska jag som Sandy föll för. Nog om det, allt löser sig så klart till slut.

Varför är det då en bra film? Jo, helt enkelt för att det finns en hel del underbara låtar, och för att John Travolta är en jäkel på att dansa. Dessutom tar filmen vara på det bästa av femtiotalets färgglada kläder.

Jag är inget stort Travolta-fan, men ibland får han till allting helt rätt - ett annat exempel är Pulp Fiction (där han också briljerar med sin dans). Dannys coola attityd, med hundra ton vax och svart skinnjacka, uttrycks på bästa sätt genom hans sprattliga dansrörelser.

De finaste stunderna i filmen, förutom den utsökt komponerade slutscenen, är ändå Sandys och Dannys ballader. Lyssna och njut, och lägg märke till den fantastiska ljussättningen i Dannys ballad, när han står i motljus, och den lila röken reser sig bakom honom. Som min vän Gunnar sa: "Det här är kitsch!"

Heathcliff, it's me, Cathy

Jag sitter just nu med en snus under läppen och njuter av Kate Bushs musik. Det är första gången jag lyssnar på hennes andra skiva, Lionheart, men av första låten att döma verkar den bra.

Det är inte så konstigt att man vill höra mer när man tagit del av hennes debutalbum The Kick Inside, som verkligen är speciell (på ett bra sätt). I centrum av albumet står den självklara hitten Wuthering Heights, som handlar om kärleksrelationen mellan Heathcliff och Cathy i boken med samma namn (av Emily Brontë). Men albumet skulle vara ett mästerverk även utan den låten. Den innehåller så många fina, mäktiga, och stundtals absurda (ta valljuden som exempel) ögonblick, att det är svårt att inte bli hänförd. Och det hela bärs upp av Kates ljusa, annorlunda röst.

Skivan släpptes när hon var nitton år, men hon skrev vissa låtar redan som trettonåring. Vilket geni, alltså! Som många andra genier vill hon också gå sin egen väg, och verkar vara något egensinnig. Skivbolaget ville tydligen släppa den lite rockigare låten James and the Cold Gun, skivans kanske sämsta låt, som singel, men som tur var fick Kate sin vilja igenom, och Wuthering Heights blev en storsäljare.

I videon briljerar hon verkligen med sin flummighet (OBS; detta är en något förkortad version, den ska vara en minut längre):

Broken Bells myspace

Jag vill snabbt tipsa om att The Shins' James Mercer och multi-instrumentalisten Danger Mouse (Gnarls Barkley bl. a.) gemensamma projekt Broken Bells kommande platta nu går att höra i sin helhet på deras myspace. När skivan väl släppts (om några dagar) lär det förr eller senare dyka upp en recension här.

Trois Couleurs: Blue

En kvinna förlorar sin man och sin dotter i en bilkrasch. I ett försök att göra sig av med sitt förflutna säljer hon deras gamla hem, gör sig av med alla sina ägodelar, och byter tillbaka till sitt flicknamn.

Filmen går i blått, vilket symboliserar hennes kyliga avståndstagande. I en scen finner hon ett tjänstefolk som står och gråter i ett hörn, emedan hon själv inte vill ge efter för sin smärta. När hon simmar låter hon dock tårarna flöda, då det inte syns.

Hennes man var en stor kompositör, vars sista verk aldrig gjordes färdigt. Vissa scener tonsätts av korta, ödesmättade stycken ur den ofullbordade operan. De fungerar som intensiva påminnelser om den tragiska händelse hon försöker undantränga.

Kort sagt är det en film som är både estetiskt tillfredsställande och känslomässigt gripande.

Fionn Regan - The End Of History

Jag sitter och lyssnar på Fionn Regan, den irländske singer/songwritern, och närmare bestämt hans Mercury-nominerade debut från 2006. Det är en salig samling melodier med fokus på sång och akustisk gitarr. Fin musik för fina stunder. Så är man på humör för lite indie-pop så kan jag enkelt rekommendera denna skiva.

Finns på spotify! tillsammans med hans nysläppta uppföljare The Shadows Of An Empire som jag snabbt kan nämna är betydligt rockigare till sin natur.