Spike Jonzes senaste, indiehypade film skiljer sig från hans tidigare filmer. Den har inte samma finurliga handling som Being John Malkovich eller Adapation. Den är mer av en barnfilm (för vuxna), men i viss mån finns de absurda inslagen kvar.
Det är ett barns perspektiv på världen som skildras. Max reser till en ö (i fantasin) där det bor något sorts snälla, barnsliga monster. Dialogen utmärks av sin naivitet; till exempel kan Max få de blåögda monstren att tro på i princip vad som helst.
“Douglas: Will you keep out all the sadness? Max: I have a sadness-shield that keeps out all the sadness, and it's big enough for all of us.”
Monstren vill till en början äta upp Max, men han lurar dem att han har magiska krafter och kan lösa deras problem, och snart kröner de honom till konung över deras land.
En väldigt vacker film
Vi får ta del av en absurd värld, där man gör som man känner för – där man kan kasta omkring varandra hänsynslöst utan att någon riskerar att skadas. Det är ett barns fantasi som får löpa fritt utan att behöva ta hänsyn till omvärldens begränsningar.
Hos monstren kan vi hitta mänskliga drag. De har alla en egen personlighet och sina egna problem. Konflikten mellan monstret Carol och hans syster KW speglar Max egen ansträngda relation med sin syster. Carol liknar Max väldigt mycket, och de blir goda vänner. Men han har också sina monsterbehov, och är i vredestillstånd nära att äta upp Max. Han är innerst inne godhjärtad, men han måste brottas med sig själv för att inte låta den ångestfyllda vreden ta över.
I fantasin är allt möjligt. I ett inspirationsfyllt ögonblick föreslår Max att monstren ska bygga en stad åt honom, vilket de också gör.
“Carol: It's going to be a place where only the things you want to happen, would happen. Max: We could totally
build a place like that!”
Varje karaktär har dock sina bekymmer och ibland tar melankolin över. Livet är en lek, men bara ibland.
Den enda svagheten med filmen är att den är för kort. Just när man tycker sig börja lära känna karaktärerna måste man säga farväl. Och efter filmen vill man bara tillbaka till monsterön för att se hur det gick för dem. Lyckades den osäkre Alexander få någon uppmärksamhet? Samsades Carol och KW? Vad hände med den nedstämde The Bull?
Men även om filmen känns något oavslutad, måste det vara ett gott betyg att man suktar efter mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar