Det poetiska språket med dialektala inslag kan vara svårt att få grepp om, men det är värt ett försök, för det är en bok som erbjuder flera minnesvärda passager.
En av mina favoritscener i boken är den när Lidman, med passionerat medlidande, beskriver hur torparbarnen måste uthärda att gå den långa vägen till skolan under vintern, eftersom det inte finns någon skolskjuts.
Jag tänkte också citera en annan av bokens scener som verkligen har fastnat i mitt hjärta. Den får stå för sig, för den är som en dikt:
Oh höstens avvänjningsdagar.
En enslig lada i regnet, en bjälke som viskade: sommaren lurade dig, gjorde dig till ett litet djur, och nu begärs det att du ska vara människa på ingenting. Du har det outhärdligt, meningslöst, kom till mig, visa att du har en smula stolthet...
Och torpmänniskan sa: jag har inte så pass som ett rep.
Men Bjälken envisades: gå till byn och låna ett - ingen skall finna på att kräva det tillbaka.
Och torpmänniskan sa: jo, i morgon. Om det inte händer nåt innan i morgon, så kommer jag. *
* Ja, David Sandström har döpt en skiva efter den sista meningen.
vill låna!! har du den+?
SvaraRadera/iinatti
mm! det är morsans, men jag kan ta med den till gbg, så kan du skicka tillbaka den via post när du läst ut den.
SvaraRaderasnor och idel snor
SvaraRadera