Hjortronlandet

"Hjortronlandet" av Sara Lidman är en helt fantastisk bok. Den handlar om de norrländska krontorparnas situation i början av nittonhundratalet.

Det poetiska språket med dialektala inslag kan vara svårt att få grepp om, men det är värt ett försök, för det är en bok som erbjuder flera minnesvärda passager.

En av mina favoritscener i boken är den när Lidman, med passionerat medlidande, beskriver hur torparbarnen måste uthärda att gå den långa vägen till skolan under vintern, eftersom det inte finns någon skolskjuts.

Jag tänkte också citera en annan av bokens scener som verkligen har fastnat i mitt hjärta. Den får stå för sig, för den är som en dikt:

Oh höstens avvänjningsdagar.

En enslig lada i regnet, en bjälke som viskade: sommaren lurade dig, gjorde dig till ett litet djur, och nu begärs det att du ska vara människa på ingenting. Du har det outhärdligt, meningslöst, kom till mig, visa att du har en smula stolthet...

Och torpmänniskan sa: jag har inte så pass som ett rep.

Men Bjälken envisades: gå till byn och låna ett - ingen skall finna på att kräva det tillbaka.

Och torpmänniskan sa: jo, i morgon. Om det inte händer nåt innan i morgon, så kommer jag. *

* Ja, David Sandström har döpt en skiva efter den sista meningen.

hype

MGMTs nya skiva "Congratulations" (<---länk) är ju asbra. Det var ett lyckosamt val det där med att byta inriktning - bort med electron och in med psykedelisk poprock med 60-talsvibbar.

Nu har även Deloreans nya skiva Subiza (<---länk) släppts! Lyssnar på den just nu, ska bli spännande att se hur den motsvarar de skyhöga förväntningarna (som jag försöker skruva ned för att kunna uppskatta den för vad den är). Vid första intrycket, efter att ha lyssnat på typ fem låtar, verkar den inte lika intressant som den föregående EP:n. Men vi får väl se vad slutbetyget blir..

Offret, Tarkovskij

Nu tänkte jag ta mig an Andrej Tarkovskijs film ”Offret”. Ett tungt ämne, men jag tänker inte komma med någon djupgående analys utan snarare några lättflyktiga reflektioner.

Jag såg ”Offret” för några dagar sen – den sista filmen han gjorde innan lungcancern tog död på honom. Det märks att Tarkovskij var en stor beundrare av Ingmar Bergman; filmen är inspelad på Gotland och har en helt igenom svensk skådespelarensemble. Erland Josephson - en av Bergmans mest återanvända skådisar - innehar huvudrollen, och den religiösa tematiken påminner också om Bergman. Men där upphör likheterna. Den här filmen är, hur man än vrider och vänder på det, inget annat än ett exempel på Tarkovskijs egensinniga filmkonst; det vill säga långa tagningar fyllda med symbolik som är menade att analyseras på samma sätt som konstverk. För det är så långt ifrån en intrigdriven film man kan komma. Det kontemplativa tempot och de utdragna filosofiska monologerna manar istället till eftertanke.

Storyn kretsar kring en grubblande man, hans familj och vänner, och hur de reagerar inför ett krig som håller på att bryta ut. Det är många filosofiska spekulationer över civilisationens förfall, en hel del religiösa funderingar och mystik. Det känns inte så meningsfullt att ge någon utförligare redogörelse för handlingen, eftersom den inte är särskilt relevant. Det kan vara svårt att riktigt förstå vad som händer, men meningen med filmen finns i dess abstrakthet. Varje kroppsställning och varje ord; varje ljusväxling och rop i bakgrunden kan ha en djupare betydelse, men det behöver inte heller ha det. Det kan lika gärna vara en estetisk finess, och det räcker ofta för mig. Man får intrycket av att Tarkovskij, tillsammans med fotografen Sven Nykvist (också han frekvent anlitad av Bergman), har strävat efter perfektion i varenda liten scen. Och det är stundtals hänförande vackert.

”Offret” gav mig ingen insikt och den kändes ibland lite seg – men det är ju också meningen. Det är inte världens roligaste film att titta på, men det är alltid uppfriskande med en film som skiter fullständigt i den utnötta Hollywooddramaturgin (som uppfanns av Aristoteles för drygt tvåtusen år sen, I mean, come on!). Den erbjuder helt enkelt något annorlunda i vimlet av alla ytliga romantiska komedier och actionfilmer som förpestar världen

American Psycho: Buisness Card Scene

Istället för att recensera hela American Psycho så tänkte jag att jag endast skulle recensera en scen ur den. Och inte vilken scen som helst. Jag snackar förstås om visitskortscenen.

Detta är enligt mig kanske de bästa en och en halv minuterna som någonsin visats på den vita duken. Att Mary Harrons filmtolkning av Bret Easton Ellis American Psycho är fantastisk rakt igenom behöver vi inte snacka om, men just denna scen är verkligen något extra. Den lyckas nämligen fånga filmens, och kanske framför allt bokens, hela ande. Det vi ser är Patrick Bateman (Christian Bale) tillsammans med sina kollegor på Pierce & Pierce i New York City på slutet av 80-talet i en värld som handlar om pengar, kokain och utseende. Dessa människor är i stort sett levande visitkort, något som scenen syftar till att visa genom Batemans labila reaktion på när inte hans visitkort får störst uppmärksamhet. Christian Bale utför rollen som Bateman fullkomligt lysande hela filmen igenom, och han är inte sämre här. Det är en så oerhört smakfullt och väl utförd scen att man inte kan annat än älska dess drypande satiriska drag. Allt från ljudeffekter och skärpedjup till detaljer så som att alla har exakt samma jobbtitel är bidragande faktorer till dess genialitet.

Eftersom jag inte hittade scenen med möjlighet till inbäddning så får ni helt enkelt gå till youtube för att se den. Njut.