Orphan

Jag såg för några veckor sedan skräckisen Orphan av Jaume Collet-Serra och tänkte nu, såhär i efterhand, ge mig på att skriva några ord om den. Faktumet att det nu var ett tag sedan jag såg den låtsas jag helt enkelt som att det inte på något sätt påverkar hur jag minns den eller vad jag tyckte om den.

Oprhan handlar kort och gott om en halvglad familj som genomgått några jobbiga år. För att förgylla sina liv adopterar de en föräldralös tjej som med tiden visar sig vara helt bonkers. Allt börjar dock bra. Tjejen, som heter Esther och spelas av ynglingen Isabella Fuhrman, är för sin ålder artig, intelligent och lugn. Hon gör bra ifrån sig i skolan och är en hejare på pensel. Dessutom bryter hon lite slött på ryska. Men i takt med att den ryska brytningen blir bredare och tydligare, allt medan olyckorna kring lilla Esther blir fler och fler, så börjar mamma Kate (som spelas av Vera Farmiga) ana att det kanske är något fel på hennes nya dotter. Att hennes nya dotter kanske är typ sjuk i huvet eller något. Men pappa John (Peter Saarsgard) märker ingenting.

Orphan bjuder, som ni hör, inte på något nytt. Allting vi ser i Orphan är som ett hopkok av äldre och mycket bättre skräckfilmer, som till exempel The Omen från 1976. Det fanns inget ur varken filmisk eller skrämmande synpunkt som överraskade. Jag måste dock här nämna - efter att jag först utfärdar en SPOILERVARNING - att den lilla twisten som dyker upp i filmens slutskede är ganska intressant. Hade skaparna av denna rulle mjölkat det lite mer under filmens gång så hade jag nog gillat filmen mer.