Gonjasufi - A Sufi And A Killer

Detta är en platta som jag hade tänkt recensera redan när den kom, i mars i år, men istället reste jag bort och sen blev det sommar och resten är historia. Så nu, några månader senare, skriver jag min recension istället.

Gonjasufi. Soft namn. Vem är det? Jo, det är den där lilla killen i mitten av det psykadeliska optisk illusionsinspirerade omslaget. Han heter egentligen Sumach Ecks och få visste vem han var innan han sjöng på låten Testament från Flying Lotus mästerverk Los Angeles (2008). Legendariska Warp Records tyckte att hans sound var värt ett kontrakt och på den vägen är det.

A Sufi And A Killer är en svårlyssnad skiva, producerad av beatmakarna The Gaslamp Killer, Flying Lotus och Mainframe. Gonjasufi har själv sagt att han ville att det skulle göra lite ont att lyssna på skivan, och det är precis vad det gör. Men på ett bra sätt. Man får liksom offra sig lite för att få njuta av bra musik! Det känns på något vis rätt. Skivan som helhet växlar från riktigt fantastiska verk så som låtarna Ancestors, Kowboyz&Indians, Advice och Ageing, och låtar som knappt går att lyssna på, som SuzieQ. Detta gör att de lite mer lättlyssnade låtarna sticker ut och kan uppskattas mer än vad man troligtvis hade gjort annars.

Jag har lite svårt att placera A Sufi And A Killer under någon enskild genre, men jag valde till slut experimentell hip hop. Jag är inte säker på att det är det det är, men nu kör vi på det. Om ni vill lyssna in er lite på detta så får ni vackert köpa skivan eftersom den inte finns på Spotify.

Dr Dres nya album

Dr Dre har alltid varit en riktig perfektionist, och det är inte så konstigt att han ställer extra höga prestationskrav på sig efter sitt förra mästerverk "2001". Hans kommande album "Detox" har varit ett work in progress sedan 2003. Men i år ska det äntligen släppas är det sagt. Och som sagt, Dr Dre vill verkligen att det ska vara perfekt - det ryktas om att han har spelat in 400 låtar hittills (hur många av dem som kommer med på albumet är oklart), och att han tar pianolektioner av Burt Bacharach.

Men nu när en kommande singel från albumet sprider sig på internet, känns det som en stor besvikelse. Är det här vad vi har väntat på? Den är visserligen omastrad, omixad och utan refräng, men jag har svårt att tänka mig att den slutgiltiga versionen skulle kunna nå några högre höjder.

http://www.kanyeuniversecity.com/blog/2010/06/dr-dre-under-pressure/

Man vill ju inte vara kräsen, men nog vore det något om det fanns några låtar i den här klassen på den nya skivan:

Dr. Dre – Still D.R.E. - Explicit Version

Uffie vs Ke$ha

Nu när Uffies debutalbum är släppt, fyra år efter att hon var det coolaste musikvärlden någonsin skådat, ska det bli intressant om hon blir klassad som en Ke$ha-ripoff. Det skulle vara föga förvånande. Men en skam.

Så vad är skillnaden mellan de två? Uffie ligger på Ed Banger och produceras av Mr Oizo, Feadz, SebastiAn m.fl, medan Ke$ha ligger på samma skivbolag som Britney Spears och produceras av Max Martin (och blev känd tre år senare för nästan exakt samma produkt).

UNKLE - Where Did The Night Fall

Jag har just lyssnat igenom UNKLEs nya skivsläpp Where Did The Night Fall för första gången och ville bara säga att plattan är bra. Inte bäst i världen, men bättre än massa annan skit som finns där ute. Tyvärr finns den inte på Spotify, så jag kan inte länka till den. Men ändå. Det är sommar och det är läge att lyssna på bra musik!

Hjortronlandet

"Hjortronlandet" av Sara Lidman är en helt fantastisk bok. Den handlar om de norrländska krontorparnas situation i början av nittonhundratalet.

Det poetiska språket med dialektala inslag kan vara svårt att få grepp om, men det är värt ett försök, för det är en bok som erbjuder flera minnesvärda passager.

En av mina favoritscener i boken är den när Lidman, med passionerat medlidande, beskriver hur torparbarnen måste uthärda att gå den långa vägen till skolan under vintern, eftersom det inte finns någon skolskjuts.

Jag tänkte också citera en annan av bokens scener som verkligen har fastnat i mitt hjärta. Den får stå för sig, för den är som en dikt:

Oh höstens avvänjningsdagar.

En enslig lada i regnet, en bjälke som viskade: sommaren lurade dig, gjorde dig till ett litet djur, och nu begärs det att du ska vara människa på ingenting. Du har det outhärdligt, meningslöst, kom till mig, visa att du har en smula stolthet...

Och torpmänniskan sa: jag har inte så pass som ett rep.

Men Bjälken envisades: gå till byn och låna ett - ingen skall finna på att kräva det tillbaka.

Och torpmänniskan sa: jo, i morgon. Om det inte händer nåt innan i morgon, så kommer jag. *

* Ja, David Sandström har döpt en skiva efter den sista meningen.

hype

MGMTs nya skiva "Congratulations" (<---länk) är ju asbra. Det var ett lyckosamt val det där med att byta inriktning - bort med electron och in med psykedelisk poprock med 60-talsvibbar.

Nu har även Deloreans nya skiva Subiza (<---länk) släppts! Lyssnar på den just nu, ska bli spännande att se hur den motsvarar de skyhöga förväntningarna (som jag försöker skruva ned för att kunna uppskatta den för vad den är). Vid första intrycket, efter att ha lyssnat på typ fem låtar, verkar den inte lika intressant som den föregående EP:n. Men vi får väl se vad slutbetyget blir..

Offret, Tarkovskij

Nu tänkte jag ta mig an Andrej Tarkovskijs film ”Offret”. Ett tungt ämne, men jag tänker inte komma med någon djupgående analys utan snarare några lättflyktiga reflektioner.

Jag såg ”Offret” för några dagar sen – den sista filmen han gjorde innan lungcancern tog död på honom. Det märks att Tarkovskij var en stor beundrare av Ingmar Bergman; filmen är inspelad på Gotland och har en helt igenom svensk skådespelarensemble. Erland Josephson - en av Bergmans mest återanvända skådisar - innehar huvudrollen, och den religiösa tematiken påminner också om Bergman. Men där upphör likheterna. Den här filmen är, hur man än vrider och vänder på det, inget annat än ett exempel på Tarkovskijs egensinniga filmkonst; det vill säga långa tagningar fyllda med symbolik som är menade att analyseras på samma sätt som konstverk. För det är så långt ifrån en intrigdriven film man kan komma. Det kontemplativa tempot och de utdragna filosofiska monologerna manar istället till eftertanke.

Storyn kretsar kring en grubblande man, hans familj och vänner, och hur de reagerar inför ett krig som håller på att bryta ut. Det är många filosofiska spekulationer över civilisationens förfall, en hel del religiösa funderingar och mystik. Det känns inte så meningsfullt att ge någon utförligare redogörelse för handlingen, eftersom den inte är särskilt relevant. Det kan vara svårt att riktigt förstå vad som händer, men meningen med filmen finns i dess abstrakthet. Varje kroppsställning och varje ord; varje ljusväxling och rop i bakgrunden kan ha en djupare betydelse, men det behöver inte heller ha det. Det kan lika gärna vara en estetisk finess, och det räcker ofta för mig. Man får intrycket av att Tarkovskij, tillsammans med fotografen Sven Nykvist (också han frekvent anlitad av Bergman), har strävat efter perfektion i varenda liten scen. Och det är stundtals hänförande vackert.

”Offret” gav mig ingen insikt och den kändes ibland lite seg – men det är ju också meningen. Det är inte världens roligaste film att titta på, men det är alltid uppfriskande med en film som skiter fullständigt i den utnötta Hollywooddramaturgin (som uppfanns av Aristoteles för drygt tvåtusen år sen, I mean, come on!). Den erbjuder helt enkelt något annorlunda i vimlet av alla ytliga romantiska komedier och actionfilmer som förpestar världen