Massive Attack - Heligoland

Massive Attack är tillbaka med färskt material för första gången på sju år. Och det är bra. Heligoland öppnar med en ton som direkt för tankarna till låten Only You av Massive Attacks Bristol- och triphop-syskon Portishead. Det är låten Pray For Rain med sång av Tunde Adebimpe (TV On The Radio) som Massive släppte digitalt redan i september förra året. En helt okej öppnare. Sedan blir det bättre och bättre, fram till fjärde låten. Det är bandets gamle trotjänare Horace Andy som bjuder på sång i Girl I Love You som i stort sett är en tråkig version av Angel från 1998 års Mezzanine (som ni har hört i Guy Richies Snatch).

Nej nu får det räcka med referenser och skit. Man fattar ju ingenting av det jag just skrivit om man inte redan är ganska insatt, nu ska jag försöka vara lite tydligare. Heligoland är en spännande skiva som jag redan avnjutit en hel del. Vissa låtar är bra (Babel, Splitting The Atom, Psyche, Atlas Air), vissa skulle man lika gärna kunnat vara utan (överraskande nog Saturday Come Slow med Damon Albarn på sång) och vissa är härligt psykadeliska (Flat Of The Blade). Sen finns det en låt som är så bra att jag härmed gör ett helt nytt stycke bara för den.

Sådär ja. Låten som mycket väl kan vara en av årets absolut bästa är Paradise Circus med Hope Sandoval på sång. Första gången jag slog igång den förfördes jag direkt av dess harmoniska klang och klapp. Den är minimalistisk och vacker. Låten mörknar senare i ett dovt piano följt av ett crescendo av stråkar. Mycket bra! Jättebra!

Kort och gott är Heligoland en platta väl värd att lyssna igenom både en och två gånger, om än stundom ganska intetsägande och ibland rent tråkig. Det är inte en skiva som förändrar världen. Men det behöver den inte vara. Den duger som den är.

Believe the hype

Jag tänkte passa på att hypa Caribous nya singel Odessa. Hoppas att resten av det kommande albumet är lika bra.

För övrigt har jag nyss upptäckt Goldfrapp, och skivan Seventh Tree. Den har en fin känsla, även om den tenderar att bli lite småtråkig. Men ibland kommer något extra fram, som i den sorgligt finstämda Eat yourself.

Skivans cover art är riktigt fin:

Donkey Kong Country

Donkey Kong Country–spelen på SNES är lika med stark nostalgi för mig. Jag kommer ihåg när jag som typ sex år gammal besökte min kompis, som ivrigt ville visa mig det här nya grymma spelet han införskaffat. Det var det första Donkey Kong-spelet på SNES, och det hade en helt fantastisk grafik (tyckte vi då, och det kan man fortfarande förstå). Det var ganska svårt då, jag har för mig att det tog flera timmar för oss att klara av den där undervattensbanan i första världen.

Ett annat starkt minne är när jag satt på Ålidhems UG, tror jag det var, och lirade en papegojbana i Donkey Kong Country 2. Jag vet inte riktigt varför jag minns just det, kanske tyckte jag att den banan var särskilt fin. Men jag minns också de andra banorna mycket väl, och jag brukar ibland tänka på hur fint hela spelet är. För tvåan är ju ändå det bästa spelet i serien, kanske det bästa av alla spel som gjorts. Varje värld har en speciell atmosfär, och fantastiska bakgrundslåtar.

Trean är också väldigt bra, men känns inte lika klassiskt för mig(vilket kan ha att göra med att jag aldrig hann varva det innan jag sålde mitt SNES och köpte ett PS2 för pengarna…)

Nu har jag i alla fall laddat hem en SNES-emulator, och tanken är att jag ska varva hela spelserien om igen (jag har redan klarat tvåan, håller på med ettan nu).

Four Tet - There Is Love In You

Den experimentella elektroniska britten Kieran Hebden, mer känd som Four Tet, släppte den 25:e januari i år sin första fullängdare sedan 2005 års Everything Ecstatic. Starkt influerad av sina regelbundna DJ-spelningar i London tar han ett steg närmare dansgolvsmusiken än vad vi hört tidigare, vilket vi även känner igen från 2008 års EP Ringer.

Utan att snöa in allt för mycket på genrer så skulle man kunna kalla There Is Love In You för en slags lättsam progressiv techno, där få av de nio låtarna är under fem minuter långa. Det är något väldigt levande över denna bitvis makalösa skiva. Allt känns vackert och glimmande vilket är något ovanligt inom den här slags musiken, men som egentligen inte alls är ovanligt hos just Four Tet som ofta lyckas fånga ett slags sommarnattskänsla i sina verk.

Detta är så pass annorlunda gentemot Hebdens tidigare skivsläpp att det egentligen är svårt att göra några rättvisa jämförelser mellan dem, men för mig är det uppenbart att There Is Love In You är bland det bästa som han har gjort, högt där uppe bland Pause och Rounds. Detta är även första gången han har använt sig av sångsamples i stor utsträckning, något som säkert funnit en del av sin inspiration i förra årets samarbete med dubstep-gurun Burial.

Skivan är som sagt endast nio låtar lång (varav en endast är tolv sekunder), men jag tar i fyra av fem tillfällen hellre en kort men genomarbetad skiva framför en lång men ojämn sådan. Mina personliga favoriter från There Is Love In You är låtarna Sing, Reversing och She Just Likes To Fight. Jag ser mycket fram emot att ta med mig denna platta i lurarna i sommar.

Where The Wild Things Are

Spike Jonzes senaste, indiehypade film skiljer sig från hans tidigare filmer. Den har inte samma finurliga handling som Being John Malkovich eller Adapation. Den är mer av en barnfilm (för vuxna), men i viss mån finns de absurda inslagen kvar.

Det är ett barns perspektiv på världen som skildras. Max reser till en ö (i fantasin) där det bor något sorts snälla, barnsliga monster. Dialogen utmärks av sin naivitet; till exempel kan Max få de blåögda monstren att tro på i princip vad som helst.

“Douglas: Will you keep out all the sadness? Max: I have a sadness-shield that keeps out all the sadness, and it's big enough for all of us.”

Monstren vill till en början äta upp Max, men han lurar dem att han har magiska krafter och kan lösa deras problem, och snart kröner de honom till konung över deras land.

En väldigt vacker film

Vi får ta del av en absurd värld, där man gör som man känner för – där man kan kasta omkring varandra hänsynslöst utan att någon riskerar att skadas. Det är ett barns fantasi som får löpa fritt utan att behöva ta hänsyn till omvärldens begränsningar.

Hos monstren kan vi hitta mänskliga drag. De har alla en egen personlighet och sina egna problem. Konflikten mellan monstret Carol och hans syster KW speglar Max egen ansträngda relation med sin syster. Carol liknar Max väldigt mycket, och de blir goda vänner. Men han har också sina monsterbehov, och är i vredestillstånd nära att äta upp Max. Han är innerst inne godhjärtad, men han måste brottas med sig själv för att inte låta den ångestfyllda vreden ta över.

I fantasin är allt möjligt. I ett inspirationsfyllt ögonblick föreslår Max att monstren ska bygga en stad åt honom, vilket de också gör.

“Carol: It's going to be a place where only the things you want to happen, would happen. Max: We could totally

build a place like that!”

Varje karaktär har dock sina bekymmer och ibland tar melankolin över. Livet är en lek, men bara ibland.

Den enda svagheten med filmen är att den är för kort. Just när man tycker sig börja lära känna karaktärerna måste man säga farväl. Och efter filmen vill man bara tillbaka till monsterön för att se hur det gick för dem. Lyckades den osäkre Alexander få någon uppmärksamhet? Samsades Carol och KW? Vad hände med den nedstämde The Bull?

Men även om filmen känns något oavslutad, måste det vara ett gott betyg att man suktar efter mer.